Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

10 i topp: Filmer 1986

1986Dags för ett sånt där svårt 80-talsår igen. 1986. Jag har inga självklara favoritfilmer även om det givetvis finns en del mycket bra filmer. Jag har säkerligen missat en hel del av andras favoriter då 80-talet inte är nåt favoritdecennium för mig personligen.

Som vanligt så är det vissa filmer som kommer med på listan enbart för att jag minns att jag gillade dem. När det gäller en film som t ex Blue Velvet så såg jag om den för ett tag sen. Om jag inte hade gjort det så hade den nog hamnat betydligt högre då jag mindes den som superbra. Vid omtitten sjönk den en hel del, men inte tillräckligt för att hamna utanför listan.

Då rullar vi!

 

10. F/X
F/X
För att jag minns den som ganska cool och så är Brian Dennehy bra som vanligt. Tack för kaffet!

9. Laputa – Slottet i himlen
Laputa

För att Miyazaki trots allt är just Miyazaki. Pippi Långstrump-flätor!

8. The Fly
The Fly
För Cronenbergs typiska kroppsskräck. Akne!

7. Blue Velvet
Blue Velvet

För att filmen trots att den sjönk vid omtitten har en del klassiska Lynch-scener. Cigaretthållaren!

6. Down by Law
Down by Law
För att det är en av Jim Jarmuschs bästa filmer och för att Roberto Benigni för en gångs skull funkar. Film noir-fotot!

5. Manhunter
Manhunter

För att jag gillade den skarpt när jag såg den på en Cinemateket-visning i början av 2000-talet. Freeze!

4. Aliens
Aliens

För att RIPLEY. Vapnet är av plast!

3. Platoon
Platoon

För att jag stapplade ut vimmelkantig och kvar i djungeln på en trottoar i London efter en visning under en engelsk språkresa. Janne Boklöv!

2. Rosens namn
Rosens namn
För att jag älskade det medeltidsgroteska och munkfula men samtidigt mysteriesofistikerade. Opera!

1. Stand by Me
Stand by Me
För känslan av räls och äventyr som aldrig tar slut. Spårlöst borta är den, den där barndomen!

 

Bubblare? Inga bubblare.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1986.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film
Filmedia
Filmfrommen

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

10 i topp: Kvinnliga rollfigurer

Trinityfilmspanarna_kvadratFörra filmspanartemat var manlighet och jag hade väldigt svårt attt komma på nåt vettigt att skriva om. Det fanns inte nån film jag tyckte passade och jag kunde inte komma på ett bra tema för en lista. Därför blev det en recension av Michael Manns Miami Vice eftersom det gick att ordvitsa sig till ett alibi. Michael Mannlighet.

Jag hade även tänkt ordvitsa mig förbi det kommande temat och skriva om ett gäng Anthony Quinn-filmer. Quinnlighet liksom. Jag blev som tur var avslöjad av Fiffi. Så, jag var ju helt enkelt tvungen att tänka om, tänka lite mer på riktigt. Precis som med manlighet så är det ett svårt tema tycker jag. Men det är ändå kanske lättare än manlighet. När det gäller hur kvinnor skildras på film så är det fler filmer som sticker ut på nåt sätt. När det gäller män så är det svårare att hitta de där udda filmerna. Det kanske bara är en känsla jag har. Hur som helst, jag beslutade mig för att göra en lista.

Vad skulle det bli för lista? Jo, jag tänker mig att det är en lista där de kvinnliga rollfigurerna är… vad ska jag säga… jo, att de är kvinnor är kanske inte det viktiga… eller jo, det är viktigt… men det andra viktiga är att de har en mänsklig, inte nödvändigtvis traditionellt kvinnlig, egenskap som gör dem och filmerna intressanta. Kvinnorna är inte i första hand en mor, en mormor, en orolig väntande fru eller nån som behöver räddas. Det är roller som vi behöver se mer av helt enkelt!

Precis som Filmspotting brukar göra så skulle jag kunna döpa den här listan efter de som INTE kommer med på den. Och det är precis vad jag tänker göra. Det här är alltså listan som jag tillägnar Trinity från The Matrix och Maya från Zero Dark Thirty. The Trinity and Maya Memorial List.

****

10. Jordan O’Neill (Demi Moore) i G.I. Jane
G.I. Jane
Jag tror faktiskt det här var den första filmen som jag kom att tänka på. Demi Moore gör en Linda Hamilton och tränar upp sina biceps och visar hur man gör armhävningar med en arm. Lite lustigt är att jag inte har sett filmen i fråga. Däremot känner jag till ett känt citat från den. Suck my dick! Den bara måste vara med på listan.

9. Aileen Wuornos (Charlize Theron) i Monster
Monster
Det här kan ha varit den andra filmen jag kom att tänka på. Charlize Theron fulsminkar sig till oigenkännlighet och vinner förstås en Oscar. Filmen har jag sett och den fick en trea men den tar sig in på listan. Det är inte varje dag man ser en kvinnlig mördare skildras. Nu är det kanske inte nån vidare förebild för unga tjejer men ändå… 😉

8. Hypatia (Rachel Weisz) i Agora
Hypatia

Det här är ytterligare en film jag inte har sett men jag har varit sugen på den en längre tid. Jag gillar historiska filmer och jag gillar Rachel Weisz så det borde vara ett säkert kort. Hypatia sägs vara den första kända kvinnliga matematiker. Hon tillskrivs även uppfinningen hydrometern (där termometern är en variant). Bara en sån sak. Hon blev mördad av uppretade munkar som inte gillade att en icke kristen kvinna var en person man och män lyssnade på.

7. Hilary Swank i en hel massa roller
The CoreAmeliaMillion Dollar BabyBoys
Plats sju på listan viger jag åt Hilary Swank, en skådespelare som jag vill ger mer uppmärksamhet än hon kanske får. Nu har hon ju vunnit två Oscars men jag känner att hon är lite glömd. Jag har en känsla av att det har att göra med att hon inte är den där klassiska Hollywood-skönheten. Men hon är bra! Filmerna jag tänker på är The Core, Amelia, Million Dollar Baby och Boys Don’t Cry. Apropå Boys Don’t Cry, kolla in det här klippet från Inside the Actors Studio.

6. Elsa Andersson (Amanda Ooms) i Så vit som en snö
Elsa
Den här Jan Troell-filmen handlar om den första kvinnliga flygaren i Sverige. Precis som andra kvinnor i historien så utmanade hon sin samtid och med en järnvilja fick hon gjort det hon ville och banade väg för andra tjejer. Troells film är vacker och poetisk som sig bör men inget mästerverk.

5. Kvinnorna i Star Trek: TNG-avsnittet Angel One
Angel One

Ah, men titta, ett gammalt Star Trek-avsnitt från originalserien dyker upp på listan. Eller vänta, avsnittet är faktiskt inte från TOS utan från första säsongen av Star Trek: The Next Generation. Märkligt, jag hade kunnat svära på att det var från TOS. Känslan bara skriker det. Men så var inte fallet. I avsnittet kommer kapten Picard och hans besättning till en planet där kvinnorna styr och männen är kuttersmycken.

4. Kvinnorna i Uppdrag sex (Seksmisja)
Uppdrag sex

Den här polska sf-filmen är ju givetvis en politisk film om samhället i Polen under 80-talet men den hamnar ändå på listan eftersom världen som skildras är en framtida värld med bara kvinnor… ja, förutom två män som väcks upp efter att ha varit nedfrusna i många år pga av ett experiment. Själv köpte jag filmen på VHS i början av 2000-talet från en förening för polacker i England.

3. Sarah Connor (Linda Hamilton) i Terminator 2
Cloud Atlas

Linda Hamilton hade lika gärna kunnat hamna utanför listan… eller alltså snarare ge namn åt listan. Terminator 2 såg jag aldrig på bio. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag tänkt se den med en lumparpolare men det fanns bara en biljett kvar. Ingen ville ge sig så ingen såg filmen. Just därför så har filmen en speciell plats i mitt hjärta precis som Hamiltons biceps. Fast när jag letar efter bilder från filmen så tycker jag att hon ser lite väl smal ut Linda?

2. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i Aliens
Ellen Ripley

The ultimate female badass: Ellen Ripley. Hon hade också givetvis kunnat få namnge listan men nu hamnar hon på plats två. Jag älskar Alien-filmerna och en stor del i det är Sigourney Weavers insats som Ripley. Utan henne hade det inte varit samma grej och det är väl främst i tvåan Aliens som hon dominerar även om jag också gillar henne som baskettjej i fyran.

1. Lise Meitner i filmen om hennes liv
Lise Meitner
Min pappa prenumererar på tidningen Teknikhistoria och där läste jag för nån vecka sen om Lise Meitner. Historien om Lise och hennes liv var för mig helt okänd men medan jag läste om henne så var det som en film spelades upp inför mina ögon. Den filmen finns inte… eller ja det finns en 60 minuter lång dokumentär gjord för tv. Varför hamnar Lise på listan? Jo: Lise, judinna som hon var, flydde från Tyskland till Sverige innan andra världskriget bröt ut; insåg hur kärnklyvning uppstår och fungerar under en julpromenad i Sverige 1939; blev blåst på Nobelpriset 1944 då hennes vän och kollega Otto Hahn fick det helt själv; hennes idéer utnyttjades av amerikanerna och ledde till atombomberna i Japan; och så hade hon en nära relation med den svenska fysikern Eva von Bahr. Det bara måste gå att få till en spännande film av det. Tom Tykwer regisserar och Franka Potente spelar huvudrollen.

****

Kolla nu in om mina kompisar är listiga som jag eller om de är smarta:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Except Fear
Filmitch
Flmr

Inför Prometheus: Aliens

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

%d bloggare gillar detta: