10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

2 x Kenji Mizoguchi

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb
| Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

%d bloggare gillar detta: