10 i topp: Filmer 2003

2003Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2003. Oj, oj, vilket filmår tänker jag när jag tittar igenom mina favoriter från året på Filmtipset. Fast om jag tänker efter en gång till så beror nog min upphetsning mest på att 2003 kan vara det år som jag har sett mest filmer ifrån nånsin. Antalet filmer jag har sett gör då helt logiskt att antalet höga betyg också ökar. Värt att nämna är att jag under halva 2003 var ”mellan jobb” vilket gjorde att det fanns gott om tid att se på film, då man inte skrev på jobbansökningar.

När jag kollar i mina arkiv noterar jag att jag under 2003 såg 245 filmer varav 92 (!) på bio. Nu var ju givetvis inte alla från 2003, men allt detta gör ändå att det här blir en topp-20-lista. Så först kommer alltså plats 20-11 och sen kör vi topp-10-listan som vanligt.

Eller förresten, det bidde en topp-22-lista. Efter att jag satt samman listan så upptäckte jag att jag hade missat två filmer (Oldboy och Om jag vänder mig om) som då tog sig in på listan. Tack för Oldboy, Henke! Det hade varit pinsamt att glömma Oldboy. Den tog sig in på plats 5 och detta gjorde att Smala Sussie ramlade ner till plats 11 men den presenteras ändå med en bild och lite text eftersom jag redan hade gjort det. Så, nu kör vi igång med plats 22! 🙂

 

22. Intolerable Cruelty
21. American Splendor
20. Om jag vänder mig om
19. Girl with a Pearl Earring
18. The Matrix Reloaded
17. A Tale of Two Sisters
16. The School of Rock
15. Cold Mountain
14. Wonderful Days
13. Lost in Translation
12. Kill Bill: Vol. 1

 

11. Smala Sussie
Smala Sussie
Jag bara måste ta med denna svenska klassiker på plats 10 (eller plats 11, för Smala Sussie åkte ut från topp-10 när jag insåg att jag hade glömt Oldboy!). Ulf Malmros värmländska Pulp Fiction-hyllning är en skön film proppfull med filmnördreferenser. Liten Tuva hjälper ofta svensk film.

10. Master and Commander: The Far Side of the World
Master and Commander: The Far Side of the World
En äkta matinéfilm, och det är alltså nåt positivt i mina ögon. Aldrig har kluckande vatten och gnissel från trä varit så mysigt på film. En Das Boot fast med gamla krigsfartyg.

9. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

En av de bästa dokumentärer jag har sett, kanske min favorit. Musiken, södern, stämningen, Harry Crews, Cat Power, bussvrak i Louisianas träskmarker, frireligiösa white trash-predikanter. Det kan inte bli bättre. Jeeeeeeeeeesus-a!

8. Memories of Murder
Memories of Murder
Jag såg den här på Grand tillsammans med Movies – Noir-Christian. Det var en episk visning och filmen är ganska så episk den med. En nervig BOATS-thriller om Sydkoreas första seriemördare. Mer om visningen hittas här.

7. Sagan om konungens återkomst
Sagan om konungens återkomst=
En gång i tiden gjorde Peter Jackson riktigt bra filmer som utspelar sig i Midgård. Sagan om konungens återkomst är den mäktiga avslutningen på LotR-trilogin. Ja, den har tre – eller fler – slut. Ja, jag föredrar den svenska titeln. Det är sen gammalt.

6. Tokyo Godfathers
Tokyo Godfathers

En varmare anime får man leta efter. Tre hemlösa i Tokyo hittar en övergiven bebis och försöker hitta föräldrarna. Det finns även en nostalgikoppling för mig. Filmens regissör heter Satoshi Kon och han dog i cancer 2010. Två år tidigare ordnade Cinemateket en specialvisning av filmen som jag hade turen att besöka. Innan filmen hölls ett Face2Face med Kon själv som var på Stockholms-besök. Läs mer om Kons besök här.

5. Oldboy
Smala Sussie
När jag såg Oldboy på bio var jag inte så rackarns bevandrad i koreansk film. Park Chan-wooks film tyckte jag kändes som om den var gjord i ett annat universum, av aliens och sen skickad till jorden via satellit. Vilka bilder. Helt galet.

4. The Station Agent
The Station Agent

Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Jag såg den på Stockholm Filmfestival och älskade den. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner.

3. Universums sista dagar
Universums sista dagar

Vissa filmer slår en an en ton. Så är det bara. Universum sista dagar gjorde just det för mig. Och så heter regissören Pen-Ek Ratanaruang. Bara en sån sak. Pen-Ek sa i samband när filmen visades på Göteborgs Filmfestival följande: If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem. Jag somnade inte.

2. Elephant
Elephant

Domedagskänslan i Gus Van Sants Elephant är enorm. Det är melankoli och domedag i harmoni. När skotten väl kommer är det en chock trots att man vet att de kommer.

1. Återkomsten
Återkomsten
Den utan tvekan bästa filmen från 2003 är Andrej Zvjagintsev debutfilm (debutfilm!) Återkomsten. Jag blev fullkomligt tagen på sängen när jag såg den här på bio. Det lustiga är att jag fortfarande inte har sett nån enda av Zvjagintsevs filmer efter denna.

 

Även om jag har gjort en topp-22-lista så har jag ändå några (en hel rad) bubblare. Jag såg så rackarns många bra filmer detta år. Här är mina bubblers: 21 Grams, Any Way the Wind Blows, Arvet, Big Fish, Coffee and Cigarettes, Jag är inte rädd, Kopps, Kära mormor, Mystic River, Terminator 3: Rise of the Machines och The Legend of Evil Lake.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2003:

Filmitch
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: