10 i topp: Filmer 2003

2003Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2003. Oj, oj, vilket filmår tänker jag när jag tittar igenom mina favoriter från året på Filmtipset. Fast om jag tänker efter en gång till så beror nog min upphetsning mest på att 2003 kan vara det år som jag har sett mest filmer ifrån nånsin. Antalet filmer jag har sett gör då helt logiskt att antalet höga betyg också ökar. Värt att nämna är att jag under halva 2003 var ”mellan jobb” vilket gjorde att det fanns gott om tid att se på film, då man inte skrev på jobbansökningar.

När jag kollar i mina arkiv noterar jag att jag under 2003 såg 245 filmer varav 92 (!) på bio. Nu var ju givetvis inte alla från 2003, men allt detta gör ändå att det här blir en topp-20-lista. Så först kommer alltså plats 20-11 och sen kör vi topp-10-listan som vanligt.

Eller förresten, det bidde en topp-22-lista. Efter att jag satt samman listan så upptäckte jag att jag hade missat två filmer (Oldboy och Om jag vänder mig om) som då tog sig in på listan. Tack för Oldboy, Henke! Det hade varit pinsamt att glömma Oldboy. Den tog sig in på plats 5 och detta gjorde att Smala Sussie ramlade ner till plats 11 men den presenteras ändå med en bild och lite text eftersom jag redan hade gjort det. Så, nu kör vi igång med plats 22! 🙂

 

22. Intolerable Cruelty
21. American Splendor
20. Om jag vänder mig om
19. Girl with a Pearl Earring
18. The Matrix Reloaded
17. A Tale of Two Sisters
16. The School of Rock
15. Cold Mountain
14. Wonderful Days
13. Lost in Translation
12. Kill Bill: Vol. 1

 

11. Smala Sussie
Smala Sussie
Jag bara måste ta med denna svenska klassiker på plats 10 (eller plats 11, för Smala Sussie åkte ut från topp-10 när jag insåg att jag hade glömt Oldboy!). Ulf Malmros värmländska Pulp Fiction-hyllning är en skön film proppfull med filmnördreferenser. Liten Tuva hjälper ofta svensk film.

10. Master and Commander: The Far Side of the World
Master and Commander: The Far Side of the World
En äkta matinéfilm, och det är alltså nåt positivt i mina ögon. Aldrig har kluckande vatten och gnissel från trä varit så mysigt på film. En Das Boot fast med gamla krigsfartyg.

9. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

En av de bästa dokumentärer jag har sett, kanske min favorit. Musiken, södern, stämningen, Harry Crews, Cat Power, bussvrak i Louisianas träskmarker, frireligiösa white trash-predikanter. Det kan inte bli bättre. Jeeeeeeeeeesus-a!

8. Memories of Murder
Memories of Murder
Jag såg den här på Grand tillsammans med Movies – Noir-Christian. Det var en episk visning och filmen är ganska så episk den med. En nervig BOATS-thriller om Sydkoreas första seriemördare. Mer om visningen hittas här.

7. Sagan om konungens återkomst
Sagan om konungens återkomst=
En gång i tiden gjorde Peter Jackson riktigt bra filmer som utspelar sig i Midgård. Sagan om konungens återkomst är den mäktiga avslutningen på LotR-trilogin. Ja, den har tre – eller fler – slut. Ja, jag föredrar den svenska titeln. Det är sen gammalt.

6. Tokyo Godfathers
Tokyo Godfathers

En varmare anime får man leta efter. Tre hemlösa i Tokyo hittar en övergiven bebis och försöker hitta föräldrarna. Det finns även en nostalgikoppling för mig. Filmens regissör heter Satoshi Kon och han dog i cancer 2010. Två år tidigare ordnade Cinemateket en specialvisning av filmen som jag hade turen att besöka. Innan filmen hölls ett Face2Face med Kon själv som var på Stockholms-besök. Läs mer om Kons besök här.

5. Oldboy
Smala Sussie
När jag såg Oldboy på bio var jag inte så rackarns bevandrad i koreansk film. Park Chan-wooks film tyckte jag kändes som om den var gjord i ett annat universum, av aliens och sen skickad till jorden via satellit. Vilka bilder. Helt galet.

4. The Station Agent
The Station Agent

Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Jag såg den på Stockholm Filmfestival och älskade den. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner.

3. Universums sista dagar
Universums sista dagar

Vissa filmer slår en an en ton. Så är det bara. Universum sista dagar gjorde just det för mig. Och så heter regissören Pen-Ek Ratanaruang. Bara en sån sak. Pen-Ek sa i samband när filmen visades på Göteborgs Filmfestival följande: If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem. Jag somnade inte.

2. Elephant
Elephant

Domedagskänslan i Gus Van Sants Elephant är enorm. Det är melankoli och domedag i harmoni. När skotten väl kommer är det en chock trots att man vet att de kommer.

1. Återkomsten
Återkomsten
Den utan tvekan bästa filmen från 2003 är Andrej Zvjagintsev debutfilm (debutfilm!) Återkomsten. Jag blev fullkomligt tagen på sängen när jag såg den här på bio. Det lustiga är att jag fortfarande inte har sett nån enda av Zvjagintsevs filmer efter denna.

 

Även om jag har gjort en topp-22-lista så har jag ändå några (en hel rad) bubblare. Jag såg så rackarns många bra filmer detta år. Här är mina bubblers: 21 Grams, Any Way the Wind Blows, Arvet, Big Fish, Coffee and Cigarettes, Jag är inte rädd, Kopps, Kära mormor, Mystic River, Terminator 3: Rise of the Machines och The Legend of Evil Lake.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2003:

Filmitch
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

The Matrix-nostalgi: The Matrix Reloaded


Titel: The Matrix Reloaded
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag råkade av en slump hitta en gammal recension av The Matrix Reloaded som jag skrev när andra delen i brödernas famösa trilogi var bioaktuell. Eftersom jag tyckte det kunde passa med lite nostalgi så här i slutet av sommaren så postar den här. Ja, det blir helt enkelt en helg i The Matrix-nostalgins tecken. En recension av den sista revolutionerande (not!) delen kommer imorgon. Den första delen från 1999 har jag faktiskt aldrig recenserat, fast jag kan ju säga att den fick mig att glömma omvärlden första gången jag såg den, på ett flygplan med brutet nyckelben — och det kanske räcker, som betyg i alla fall.

Ok, det är väl bara att erkänna från början. Jag är Matrix-frälst, en Matrix-anhängare.

Precis som den Heliga Birgitta fick jag en uppenbarelse. Den ägde rum då jag, sommaren ’99, med brutet nyckelben och skrubbsår över hela kroppen, satt på ett plan från Sydney till London. På stolsryggen framför mig hade man en liten skärm där man kunde kolla på en antal filmer för att fördriva tiden. Filmerna vevades om och om igen, så när jag råkade komma in i en film som hade det lite märkliga namnet The Matrix, hamnade jag mitt i Morpheus och Neos träningsfight (fast det visste jag ju inte att det var då). Jag visste bara att det här var något speciellt. Efter några timmar hade jag kollat på hela filmen: först mitten, sen slutet och sen början och var fast i ett tungt Matrix-beroende.

Till hösten kom filmen på bio i Sverige och jag såg den direkt. Oj, vilken upplevelse! Jag köpte den på video (vilket var unikt för mig då, min kommentar) och  såg om den. Jag har väl sett den sju gånger nu tror jag (kanske inte så mycket, men för mig är det mycket). Till en början var den inte speciellt uppmärksammad alls. Men det ändrades ju efterhand när alla insåg vilket mästerverk det var!

Nu var det då dags för del 2 i trilogin (som det sades ha varit tänkt att vara redan från början) Matrix Reloaded. Det som jag främst tror gjorde att jag gillade även Reloaded var att jag tillät mig sugas in i Matrix-världen, inte leta fel, och inte ha för höga förväntningar. Det funkade. Efter filmen var jag alldeles förvirrad, fortfarande kvar inne i Matrix och med en massa frågor snurrande i huvudet. Jag hade en liknade känsla efter att ha sett Oliver Stones Plutonen på bio. Då trodde jag att jag var kvar i djungeln i Vietnam när jag kom ut från salongen.

Nåväl, till själva filmen. För mig kändes det så här: eftersom jag är Matrix-frälst så övervägde det faktum att vi fick veta mer om Matrix (hur det kom till, vi fick se Zion, osv) de brister som finns i filmen. Jag kommer till en del saker som jag störde mig på senare. Först vill kommentera en del andra klagomål som jag har hört. En del, bl a Emma på ZTV, har sagt att det är för långt mellan actionscenerna och att när dessa äntligen kommer så är de för långa. Jag håller inte med. Jag tyckte de var skönt spridda över hela filmen, och för min del så kan de pågå hur länge som helst (nästan). Jag var alldeles svettig efter biljakten. Speciellt ballt var det när Trinity åkte slalom mot trafiken. Oj, oj, oj. En annan sak som en del, Emma återigen, stör sig på är det ”kvasifilosofiska” tramset som förekommer. Själv tycker det är underbart. Att försöka klura och diskutera vad som menas är ju skitkul, kvasifilosofiskt eller ej.

OK, nu till bristerna. Jag har i princip tre huvudinvändningar:

1. Att sätta in en 5 (?) minuters trance-video tillsammans med inklippta scenerna på Neo och Trinity i sänghalmen mitt i filmen är inget smart drag i en redan för lång film, även om själva låten var rätt så skön. 30 sekunder hade räckt för att visa det man ville visa, att Neo och Trinity är kära och att Zion festade.

2. Slutet blev, enligt mig, alldeles för stressat och hafsigt. Efter den grymma jakten på motorvägen var jag helt färdig och uppenbarligen gällde det också bröderna W. När våra hjältar samlas och Morpheus pratar om vad som måste göras den kommande natten kändes det som om detta sen ska ske i Revolutions. Det hade känts som en naturlig avslutning. Men icke. Istället får vi, i snabba klipp, se det som Morpheus pratar om verkligen utföras. Det kändes lite stressat och sen var plötsligt Neo uppe i TV-rummet med Arkitekten och viktiga saker avhandlas som jag inte var riktigt redo för. Kanske känns detta annorlunda om man ser den en gång till.

3. Jag blev störd av att det så tydligt framgick att Neo efter ungefär 2/3 av fighten med agent Smitharna plötsligt blev en tecknad seriefigur. Grejen är att i början av fighten är det inte så. Både Smitharna och Neo är riktiga och fighten är skön att skåda, men sen ser man plötsligt att Neo i princip är intecknad med pensel. Nä, det såg inte bra ut. Varför inte fortsätta med samma teknik som i början. Även när agenten hoppar på bilarna under motorvägsjakten framgick det för tydligt att det datoranimerat. Jag accepterar animerade figurer som Gollum (och t.o.m Jar Jar Binks) eftersom det då inte rör sig om riktiga människor. Även Roger Rabbit inklippt i verkligt sceneri är ok, eftersom det är en seriefigur från början. Även helt datoranimerade filmer, som Final Fantasy eller Osiris-filmen i Animatrix, funkar eftersom då allt är (och ska vara) datoranimerat och man istället fascineras av hur bra det ser ut (även om man ser att det är just datoranimerat). Här, i Reloaded, blev det bara b-igt. Tyvärr.

Nåväl, trots mina klagomål kan jag ändå inte annat än att gilla filmen skarpt, trots att det är kalkonvarning under rave-dansen/Neo-Trinity-scenerna. Reeves passar perfekt för rollen, Moss är i klass med Weaver och Hamilton, och Fishburne är också bra (tyckte hans predikan var lite rolig och inte jobbig faktiskt). Och så favoriten Hugo Weaving som agent Smith! Den är inte lika bra som ettan och måste därför få lägre betyg.

4-/5

%d bloggare gillar detta: