Girls Trip (2017)

Vem spetsar drinkarna? Tiffany förstås.

Är Girls Trip en svart version av Bridesmaids? Ja, det kanske man kan säga men med brasklappen att jag inte har sett Bridesmaids. Fyra bästa vänner från college (Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish och Jada Pinkett Smith) ska ses igen efter flera år och åka på en partyresa till New Orleans.

Vi känner igen de olika typerna i gänget. Pinkett Smith spelar den ordentliga flickan med familj och barn som tar på sig mormorsklänningen när det ska partajas. Tiffany Haddish, som möjligen fick sitt genombrott här, spelar givetvis en galen tjej med ett språk som får vem som helst att rodna.

Det handlar om sociala medier, vår allt mer stressade värld, klickhysteri och rutten nöjesjournalistik (Regina Hall spelar en kändis, typ den nästa Oprah, som har problem med en otrogen man). Vi bjuds även på vita tjejer som vill hänga med sina svarta tjejkompisar och som lärt sig hur man ska vara cool på Urban Dictionary.

Girls Trip är en rätt så splittrad film med två lägen: 1. Ett allvarligt drama om förlorade vänner och otrohet. 2. En crazy fars med Tiffany Haddish som går bananas. Kommer filmen ha roliga bortklippta scener under eftertexterna? Hell, yes!

Ja, detta är en fars med låg nivå på skämten, blandat med allvar. Jag tycker inte det är jätteroligt men jag gillar att filmen är så vågad som den är. Manusmässigt hänger det knappt ihop. Det känns som att saker och ting sker slumpmässigt. Men jag gillar en hel del och det blev nästan lite dammigt i rummet i slutet under ett tal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Matrix Resurrections (2021)

The Matrix från 1999 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag är ganska säker på att det är den film jag sett om flest gånger. Första gången var på ett flygplan på väg hem från Australien. Jag har nog sett den tio gånger eller nåt sånt och då ska ni veta att jag inte alls är en omtittar-person. De två uppföljarna Reloaded och Revolutions är inte alls lika bra men ändå bra/ok där tvåan är den klart bästa.

I den fjärde filmen är Neo, ja, eller Thomas Anderson som han ju heter, en spelutvecklare som ligger bakom de populära The Matrix-spelen. Aha, så det som hände i de första The Matrix-filmerna var alltså bara ett spel? Mja, typ…

Nu kanske det är på sin plats att nämna att jag kommer att spoila skiten ur The Matrix Resurrections.

Vi börjar igen. Mja, typ… Det visar sig att Mr Anderson nämligen återigen är fast i The Matrix, alltså den av maskinerna konstruerade världen som ska hålla batteri-människorna lugna i sina slemmiga kapslar. Thomas börjar dock få svårt att skilja the dream world from the real world oavsett hur många blå piller han poppar. Men han är inte crazy i alla fall, det låter hans terapeut (Neil Patrick Harris med blå hipster-glasögon) meddela.

Thomas har en crush på en kvinna som han ser på ett kafé då och då. Tiffany heter hon och spelas av Carrie-Anne Moss och då förstår vi ju vem det egentligen är. Vem är du, vem är jag, levande charader…

Filmen inleds dock med att vi får uppleva början av The Matrix – ”I think we can handle one little girl”, ni vet – och jag undrar ett ögonblick om det här är en shot-for-shot remake av The Matrix, som Gus Van Sant gjorde med Psycho och Michael Haneke med sin egen Funny Games. Haha, ja, det vore ju inte vad man hade förväntat sig men ändå ganska roligt. Men, nej, efter tag går saker inte som det ska för Trinity och filmen tar en annan väg.

Förresten så är det inte bara vi som tittar på den här versionen av början på The Matrix. Det gör även en tjej kallad Bugs (Jessica Henwick). Tyvärr, för Bugs del, så dras hon själv in i händelserna och blir jagad av en massa solglasögonprydda agenter i kostym, varav en verkar vara en ung och färgglad (så småningom) kopia av ingen annan Morpheus.

Vad är det som händer?! Ja, fråga inte mig, haha. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll för jag gillar det jag ser ändå. Efter den den actionfyllda inledningen lugnar filmen ner sig rejält när vi får lära känna Thomas Anderson och hans värld. Hmm, vart är filmen på väg? Under en lång stund (kanske en timme?) så får vi i princip ingen action alls utan det hela är mer av ett psykologiskt drama. Frågan som ställs är om Thomas ska våga släppa sargen och följa med Bugs och Morpheus ut ur matrisen. Plus om man han ska våga fråga chans på Trin… Tiffany.

Det förekommer ett långt collage där vi får ta del av Thomas ekorrhjulsvardag till tonerna av Jefferson Airplanes ”White Rabbit”. Nånstans här så började jag själv släppa sargen och bara njöt av filmen.

Alltså, den här filmen är så rackarns meta att det nästan är löjligt. Jag vet inte om jag har sett nåt liknande tidigare. Jag tycker det är hur kul som helst. Jag kan ju nästan The Matrix från ’99 utantill. Jag kan varenda replik, varenda actionsekvens som ett rinnande vatten. Efter ett tag kommer jag på mig själv att sitta med ett stort leende på läpparna när filmen refererar till sig själv gång på gång. Det kan handla om hela sekvenser, som t ex Neo och Morpheus träningsfajt i dojon, eller bara små detaljer som en replik eller en galen och bitter Merovingian som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till bättre tider.

Jag kom att tänka på Star Wars: The Force Awakens under titten. De båda filmerna påminner om varandra i och med att de i stora delar är en remake på den första filmen i sin respektive filmserie. Resurrections är dock snäppet värre när det gäller att referera till sig själv. Här har Lana Wachowski och hennes team verkligen gått all in och det kanske är just därför som det funkar. Istället för en blek kopia som man glömmer efter två dagar (Obs! Jag gillade The Force Awakes) så känns det som en film jag kan se om några gånger. På samma gång som det är en sorts remake på ettan så får man så mycket annat. Det gäller väl speciellt inledningen på filmen. Avslutningen kanske är mer standard, det ska sägas.

Nej, fajtingscenerna når inte upp till den första filmens nivå men de är inte dåliga på nåt sätt. Men det är väl omöjligt att överträffa det jobb som Yuen Woo-ping gjorde i The Matrix. En positiv detalj är att vi i alla fall slipper cgi-människor som fajtas som var fallet i Reloaded och Revolutions.

Det förekommer mängder av små metaguldkorn. De är för många för att ta upp alla nu men två stycken bjuder jag på. Det första är att filmen skojar med att Keanu Reeves enligt the interwebs aldrig åldras. Är han i själva verket en vampyr? 60 år har passerat sen Revolutions men Neo verkar inte ha åldrats mer än 20 år. Samma sak kan inte sägas om Jada Pinkett Smiths rollfigur Niobe…

Det andra lilla guldkornet, och det är verkligen litet, är skämtet när en av rollfigurerna säger ”Then we’re all fucked” och tio millisekunder senare så piper svävarskeppets kommunikationsradio (för sent!), likt ett sånt där välkänt censurpip. Jag gillar såna små detaljer, och jag gillar filmen som helhet och dessutom blev det nästan dammigt i rummet när Trinity till slut valde Neo och inte Chad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra åsikter om The Matrix Resurrections hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Collateral

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

The Matrix-nostalgi: The Matrix Revolutions


Titel: The Matrix Revolutions
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag kan väl tycka att de två sista delarna i Matrix-trilogin ibland får lite oförtjänt mycket smisk. Om tvåan eller trean hade varit enskilda andra filmer utan att ettan hade funnits hade det handlat om maffig sf-action som ingen hade sågat sönder och samman. Nåväl, här kommer min gamla recension av trean och jag får väl erkänna att jag, som jag minns nu, inte sett om den.

Nu har jag då äntligen sett den tredje delen, The Matrix Revolutions. Jag tyckte det var en ok slutpunkt, men den var sämre än sina två föregångare. Efter ettan, som ju kom ’99, så har både tvåan och trean blivit betydligt mer pampigare, och tyvärr svulstigare, vilken gör att den där smarta Matrix-känslan går förlorad tycker jag. Det blir lite för mycket Independence Day över filmerna.

Allra bäst är Revolutions i början och när den utspelas inne i Matrix. Gillar början när Neo är fast i limbo på t-banestationen. Jag gillar när Morpheus, Trinity och Seraph slåss mot snubbarna som kan gå i taket. Så fort handlingen förflyttas till Zion så blir det svulstig krigsaction som jag inte gillar speciellt. Jag menar, det blev ju bara löjligt när Mifune & Co står och bombarderar bläckfiskar i 10 minuter. Spännande var det i alla fall inte. Jag förstod inte heller riktigt Zee och hennes kompis utflykt. Tjejer kan minsann också. Visst, men det kändes inte helt tajt i handlingen. Däremot passade Niobe bra in i handlingen. Lite kul att Morpheus framstod som en tönt bredvid Niobe vid spakarna.

Slutfajten mellan Neo och Smith var för svulstig och stålmannen-aktig. Slutstriden i ettan, i t-banestationen, är ju hundra gånger bättre, med fler små finesser (t ex Neos fingerslag mot Smiths hals), en riktig fajt liksom. Här flyger de omkring som jetplan och det blir inte bra. Men å andra sidan kan de ju inte göra samma film en gång till, det är bara att konstatera. Jag gillade dock Neos slow motion-slag i ansiktet på Smith. Det var lustigt.

Slutet kändes som ett litet jaså. Jag gillade tvåan betydligt mer. För att inte tala om ettan.

3/5

Slutomdöme:

Matrix 5/5
Matrix Reloaded 4-/5
Matrix Revolutions 3/5

Hela Matrix-trilogin 4/5.

The Matrix-nostalgi: The Matrix Reloaded


Titel: The Matrix Reloaded
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag råkade av en slump hitta en gammal recension av The Matrix Reloaded som jag skrev när andra delen i brödernas famösa trilogi var bioaktuell. Eftersom jag tyckte det kunde passa med lite nostalgi så här i slutet av sommaren så postar jag den här. Ja, det blir helt enkelt en helg i The Matrix-nostalgins tecken (töcken?). En recension av den sista revolutionerande (not!) delen kommer imorgon. Den första delen från 1999 har jag faktiskt aldrig recenserat, fast jag kan ju säga att den fick mig att glömma omvärlden första gången jag såg den, på ett flygplan med brutet nyckelben — och det kanske räcker, som betyg i alla fall.

Ok, det är väl bara att erkänna från början. Jag är Matrix-frälst, en Matrix-anhängare.

Precis som den Heliga Birgitta fick jag en uppenbarelse. Den ägde rum då jag, sommaren ’99, med brutet nyckelben och skrubbsår över hela kroppen, satt på ett plan från Sydney till London. På stolsryggen framför mig hade man en liten skärm där man kunde kolla på en antal filmer för att fördriva tiden. Filmerna vevades om och om igen, så när jag råkade komma in i en film som hade det lite märkliga namnet The Matrix, hamnade jag mitt i Morpheus och Neos träningsfight (fast det visste jag ju inte att det var då). Jag visste bara att det här var något speciellt. Efter några timmar hade jag kollat på hela filmen: först mitten, sen slutet och sen början och var fast i ett tungt Matrix-beroende.

Till hösten kom filmen på bio i Sverige och jag såg den direkt. Oj, vilken upplevelse! Jag köpte den på video (min kommentar: vilket var unikt för mig då) och  såg om den. Jag har väl sett den sju gånger nu tror jag (kanske inte så mycket, men för mig är det mycket). Till en början var den inte speciellt uppmärksammad alls. Men det ändrades ju efterhand när alla insåg vilket mästerverk det var!

Nu var det då dags för del 2 i trilogin (som det sades ha varit tänkt att vara redan från början) Matrix Reloaded. Det som jag främst tror gjorde att jag gillade även Reloaded var att jag tillät mig sugas in i Matrix-världen, inte leta fel, och inte ha för höga förväntningar. Det funkade. Efter filmen var jag alldeles förvirrad, fortfarande kvar inne i Matrix och med en massa frågor snurrande i huvudet. Jag hade en liknade känsla efter att ha sett Oliver Stones Plutonen på bio. Då trodde jag att jag var kvar i djungeln i Vietnam när jag kom ut från salongen.

Nåväl, till själva filmen. För mig kändes det så här: eftersom jag är Matrix-frälst så övervägde det faktum att vi fick veta mer om Matrix (hur det kom till, vi fick se Zion, osv) de brister som finns i filmen. Jag kommer till en del saker som jag störde mig på senare. Först vill jag kommentera en del andra klagomål som jag har hört. En del, bl a Emma på ZTV, har sagt att det är för långt mellan actionscenerna och att när dessa äntligen kommer så är de för långa. Jag håller inte med. Jag tyckte de var skönt spridda över hela filmen, och för min del så kan de pågå hur länge som helst (nästan). Jag var alldeles svettig efter biljakten. Speciellt ballt var det när Trinity åkte slalom mot trafiken. Oj, oj, oj. En annan sak som en del, Emma återigen, stör sig på är det ”kvasifilosofiska” tramset som förekommer. Själv tycker det är underbart. Att försöka klura och diskutera vad som menas är ju skitkul, kvasifilosofiskt eller ej.

OK, nu till bristerna. Jag har i princip tre huvudinvändningar:

1. Att sätta in en 5 (?) minuters trance-video tillsammans med inklippta scenerna på Neo och Trinity i sänghalmen mitt i filmen är inget smart drag i en redan för lång film, även om själva låten var rätt så skön. 30 sekunder hade räckt för att visa det man ville visa, att Neo och Trinity är kära och att Zion festade.

2. Slutet blev, enligt mig, alldeles för stressat och hafsigt. Efter den grymma jakten på motorvägen var jag helt färdig och uppenbarligen gällde det också bröderna W. När våra hjältar samlas och Morpheus pratar om vad som måste göras den kommande natten kändes det som om detta sen ska ske i Revolutions. Det hade känts som en naturlig avslutning. Men icke. Istället får vi, i snabba klipp, se det som Morpheus pratar om verkligen utföras. Det kändes lite stressat och sen var plötsligt Neo uppe i TV-rummet med Arkitekten och viktiga saker avhandlas som jag inte var riktigt redo för. Kanske känns detta annorlunda om man ser den en gång till.

3. Jag blev störd av att det så tydligt framgick att Neo efter ungefär 2/3 av fighten med agent Smitharna plötsligt blev en tecknad seriefigur. Grejen är att i början av fighten är det inte så. Både Smitharna och Neo är riktiga och fighten är skön att skåda, men sen ser man plötsligt att Neo i princip är intecknad med pensel. Nä, det såg inte bra ut. Varför inte fortsätta med samma teknik som i början. Även när agenten hoppar på bilarna under motorvägsjakten framgick det för tydligt att det datoranimerat. Jag accepterar animerade figurer som Gollum (och t.o.m Jar Jar Binks) eftersom det då inte rör sig om riktiga människor. Även Roger Rabbit inklippt i verkligt sceneri är ok, eftersom det är en seriefigur från början. Även helt datoranimerade filmer, som Final Fantasy eller Osiris-filmen i Animatrix, funkar eftersom då allt är (och ska vara) datoranimerat och man istället fascineras av hur bra det ser ut (även om man ser att det är just datoranimerat). Här, i Reloaded, blev det bara b-igt. Tyvärr.

Nåväl, trots mina klagomål kan jag ändå inte annat än att gilla filmen skarpt, trots att det är kalkonvarning under rave-dansen/Neo-Trinity-scenerna. Reeves passar perfekt för rollen, Moss är i klass med Weaver och Hamilton, och Fishburne är också bra (tyckte hans predikan var lite rolig och inte jobbig faktiskt). Och så favoriten Hugo Weaving som agent Smith! Den är inte lika bra som ettan och måste därför få lägre betyg.

4-/5

%d bloggare gillar detta: