Funny Games U.S.
17 september, 2011 11 kommentarer
Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke
År: 2007
IMDb | Filmtipset
Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.
När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.
Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.
Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?
Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.
En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.
4/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag har funderat på att se den här amerikanska versionen ända sen jag såg originalet men jag pallar inte, inte än. Den sitter som en jävla varböld i magen, så vidrig film men ändå så otroligt bra. Det skulle ändå vara kul att jämföra dom.
Vad tycker du själv? Är denna lika otäck som originalet eller blir det mer ”bara en film” när det är fler kända (amerikanska) skådisar med?
En intressant fråga Fiffi. Jag såg originalet när den kom på bio i Sverige (1998) och blev alltså helt tagen på sängen av den. Den har ju hela tiden legat och grott bak i huvudet men att se om den nej det var inget jag var sugen på. Sen kom Hanekes remake men jag var inte redo att se den. Till slut visades den på SVT och då spelade jag in men den tog ett bra tag innan jag till slut såg den. Så jag hade ju 13 år mellan mina tittningar vilket kändes ungefär lagom. 😉
Nu till din fråga. Ja, den är lika otäck som originalet. Nej, jag tyckte inte det blev ”bara en film”. Som du säger, det är kända amerikanska skådisar med men jag vet inte det blev nästan värre. Naomi känns väldigt snäll i filmen och man tänker ”slå inte Naomi”. Och när hon till slut lyckas ha ihjäl en av pojkarna så skriker man heja Naomi. På nåt sätt ser man både Naomi – skådisen och Naomi – rollfiguren. Just att det är en amerikansk film med amerikanska skådisar adderar säkert nåt extra men exakt vad vet jag inte.
Tack för uttömmande svar. Nu kan jag ju inte INTE se denna versionen, jag måste bara ta reda på vad jag tycker. Det är väl bara att hacka i sig, det finns ingen genväg, det är bara att trycka in filmen i spelaren och ta ett djupt andetag. Fan också. 😉
Har faktiskt inte ens funderat på att se denna remake, men nu blir jag ändå nyfiken på den. Gillar ju Naomi Watts och originalet så det är ju en bra kombination. Men känns ändå lite trist när man vet hur allt går. Borde liksom funka bäst första gången (har iofs sett originalet två-tre gånger). Dock är dina lovord tillräckliga för att jag ska försöka se den vid lämpligt tillfälle.
Fiffi: Om jag vore du så skulle jag vänta ett tag. Det var väl inte alltför länge sen som du såg originalet, och åtminstone jag tyckte de var lika. Jag menar remaken är ju gjord scen för scen. Och så får du ju lite mer andrum också. 😉
Movies – Noir: Jo, den funkar nog bäst första gången (t ex fjärrkontrollen, som jag inte hade nån aningen om när jag såg originalet). Nu såg ju jag remaken 13 år efter originalet vilket nog var bra. Men se gärna om den, jag tror du kommer bli irriterad på de där pojkarna den här gången också, eller fascinerad eller vad du nu blev första gången. 😉
För min del skulle jag inte ha något emot att se originalet trots att det inte var så himla länge sedan jag såg remaken. Men det är mycket sällan jag blir så påverkad av en film att jag inte vill se den igen, då har omtittningsvägran andra orsaker. Funny Games var absolut obehaglig och jag levde mig in i den men ändå blev den ”bara” en film. Tack för referensen och intressant att läsa om din förändrade upplevelse av filmen.
Kul att du gillade texten. Förresten, har du nån sån där film som du tvekar att se om? Irréversible kanske?
Irréversible har jag (ännu) inte sett så den kan jag inte uttala mig om. Men så här omedelbart kan jag faktiskt inte komma på en enda film som jag tyckt varit bra men ändå drar mig för att se om för att jag tyckte den var jobbig/hemsk/upprörande. Jag har kanske sett fel filmer (eller rätt, beroende på hur man ser det). Skulle möjligen vara Ringu eller Ju-On som jag blev riktigt, riktigt skrämd av. Men det är ju inte riktigt samma sak…
Haha, Ring och Ju-On (är det den som kallas The Grudge också?)… men det är ju roliga skräckisar bara. De är ju bara mysrysroliga att se om. 😉 Fast faktum är att när jag såg The Ring så blev jag rädd på riktigt. Jag visste inget om filmen innan jag såg den på en förhandsvisning och fann mig helt fastfrusen i biofåtöljen. Ibland tokryckte man till. Och sen var det den där filmen på bandet, den var riktigt obehaglig faktiskt. Men det är ändå lite skillnad eftersom nånstans ändå handlade om en ganska mysig rädsla, i alla fall för mig. Irréversible skulle vara mer psykiskt påfrestande att se om, tror jag (även om den filmen är en visuell fest för ögat).
Jag har bara sett den här en gång (inte sett originalet) och jag har ingen som helst vilja att se om den just pga att jag upplevde den som så obehaglig.
Intressant jämförelse med Watts i Mulholland kontra Funny. Jag såg den förstnämnda för bara några veckor sen så jag har många starka minnesbilder, men du har rätt i att den psykiska terrorn i Funny mäktar inte ens Lynch med (även om det kanske aldrig varit hans agenda).
Nej, för mig tog det 13 år innan jag såg remaken och det kändes som ett lagom uppehåll. Fast det kan också ha att göra med att man uppskattar en remake mer om man inte har originalet i färskt minne, och kanske extra mycket i fallet Funny Games eftersom jag hade hört att remaken var gjort scen för scen lika som originalet.
Angående Mulholland Dr så kom jag på under filmen om jag hade sett Watts i en så här jobbig roll. Och i MD finns det ju några scener som jag vet att Watts tyckte var jobbiga att spela in. Är lite nyfiken på hur hon upplevde inspelningen av Funny Games.