The Matrix-nostalgi: The Matrix Revolutions
14 augusti, 2011 6 kommentarer
Titel: The Matrix Revolutions
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb | Filmtipset
Jag kan väl tycka att de två sista delarna i Matrix-trilogin ibland får lite oförtjänt mycket smisk. Om tvåan eller trean hade varit enskilda andra filmer utan att ettan hade funnits hade det handlat om maffig sf-action som ingen hade sågat sönder och samman. Nåväl, här kommer min gamla recension av trean och jag får väl erkänna att jag, som jag minns nu, inte sett om den.
Nu har jag då äntligen sett den tredje delen, The Matrix Revolutions. Jag tyckte det var en ok slutpunkt, men den var sämre än sina två föregångare. Efter ettan, som ju kom ’99, så har både tvåan och trean blivit betydligt mer pampigare, och tyvärr svulstigare, vilken gör att den där smarta Matrix-känslan går förlorad tycker jag. Det blir lite för mycket Independence Day över filmerna.
Allra bäst är Revolutions i början och när den utspelas inne i Matrix. Gillar början när Neo är fast i limbo på t-banestationen. Jag gillar när Morpheus, Trinity och Seraph slåss mot snubbarna som kan gå i taket. Så fort handlingen förflyttas till Zion så blir det svulstig krigsaction som jag inte gillar speciellt. Jag menar, det blev ju bara löjligt när Mifune & Co står och bombarderar bläckfiskar i 10 minuter. Spännande var det i alla fall inte. Jag förstod inte heller riktigt Zee och hennes kompis utflykt. Tjejer kan minsann också. Visst, men det kändes inte helt tajt i handlingen. Däremot passade Niobe bra in i handlingen. Lite kul att Morpheus framstod som en tönt bredvid Niobe vid spakarna.
Slutfajten mellan Neo och Smith var för svulstig och stålmannen-aktig. Slutstriden i ettan, i t-banestationen, är ju hundra gånger bättre, med fler små finesser (t ex Neos fingerslag mot Smiths hals), en riktig fajt liksom. Här flyger de omkring som jetplan och det blir inte bra. Men å andra sidan kan de ju inte göra samma film en gång till, det är bara att konstatera. Jag gillade dock Neos slow motion-slag i ansiktet på Smith. Det var lustigt.
Slutet kändes som ett litet jaså. Jag gillade tvåan betydligt mer. För att inte tala om ettan.
3/5
Slutomdöme:
Matrix 5/5
Matrix Reloaded 4-/5
Matrix Revolutions 3/5
Hela Matrix-trilogin 4/5.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Och då väntar vi bara på en recension av den första filmen… 😉
Håller med dig på det stora hela, även om jag är betydligt mer tveksam till tvåan än vad du verkar vara. Ettan en solklar 5:a, de två uppföljarna är för mig 2+/5 eller 3-/5 (beroende på dagsform) – dvs på gränsen till dåliga.
För mig var det liksom så positivt att bara se lite mer om The Matrix-världen, lära mig om Zion, osv, att bara det räckte för ett positivt betyg i tvåan. Sen tyckte jag tvåan var helt ok som film betraktat. Trean däremot är inte speciellt bra, men det räcker ändå pga jag inte har hjärta nog att såga nåt som tillhör serien.
Men är nånstans inne på Filmitch’s linje: Det kanske hade räckt med en film. Enda anledningen till att åtminstone en film hade varit berättigat var att jag ville se Zion. Det var bara nåt väldigt mystiskt/mytiskt som nämndes i första filmen.
Ja, vi får se om jag ser första filmen. Om nåt eller några år kanske jag ser om alla tre filmer i ett svep och då kan jag försöka få ner mina tankar om ettan på pränt. Kanske. 😉
Blev faktiskt aningens sugen att se om filmerna, om tiden räcker till 😦
Mission accomplished. Typ. 😉
Angående tiden, det är därför jag i princip aldrig ser om filmer. The Matrix (ettan) är ett av få undantag. Persona, Donnie Darko, Lost Highway, Mulholand Drive är några andra.
Att se om film är ju ett av livets största nöjen 😀
Jag tycker ändå den här var bättre än tvåan, mest för att den körde på och blev en vanlig jäkla action. Men visst hade det mest optimala varit bara ettan. Även om uppföljarna kanske fått oförtjänt mycket dålig kritik drar de ändå ned ettan.
Mm, nja, jag blev less på den där ”vanliga jäkla actionen”. 😉
Se film, ja. Se om film, nja. 😉 Då ska det vara nåt väldigt speciellt.