10 i topp: Filmer 2003

2003Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2003. Oj, oj, vilket filmår tänker jag när jag tittar igenom mina favoriter från året på Filmtipset. Fast om jag tänker efter en gång till så beror nog min upphetsning mest på att 2003 kan vara det år som jag har sett mest filmer ifrån nånsin. Antalet filmer jag har sett gör då helt logiskt att antalet höga betyg också ökar. Värt att nämna är att jag under halva 2003 var ”mellan jobb” vilket gjorde att det fanns gott om tid att se på film, då man inte skrev på jobbansökningar.

När jag kollar i mina arkiv noterar jag att jag under 2003 såg 245 filmer varav 92 (!) på bio. Nu var ju givetvis inte alla från 2003, men allt detta gör ändå att det här blir en topp-20-lista. Så först kommer alltså plats 20-11 och sen kör vi topp-10-listan som vanligt.

Eller förresten, det bidde en topp-22-lista. Efter att jag satt samman listan så upptäckte jag att jag hade missat två filmer (Oldboy och Om jag vänder mig om) som då tog sig in på listan. Tack för Oldboy, Henke! Det hade varit pinsamt att glömma Oldboy. Den tog sig in på plats 5 och detta gjorde att Smala Sussie ramlade ner till plats 11 men den presenteras ändå med en bild och lite text eftersom jag redan hade gjort det. Så, nu kör vi igång med plats 22! 🙂

 

22. Intolerable Cruelty
21. American Splendor
20. Om jag vänder mig om
19. Girl with a Pearl Earring
18. The Matrix Reloaded
17. A Tale of Two Sisters
16. The School of Rock
15. Cold Mountain
14. Wonderful Days
13. Lost in Translation
12. Kill Bill: Vol. 1

 

11. Smala Sussie
Smala Sussie
Jag bara måste ta med denna svenska klassiker på plats 10 (eller plats 11, för Smala Sussie åkte ut från topp-10 när jag insåg att jag hade glömt Oldboy!). Ulf Malmros värmländska Pulp Fiction-hyllning är en skön film proppfull med filmnördreferenser. Liten Tuva hjälper ofta svensk film.

10. Master and Commander: The Far Side of the World
Master and Commander: The Far Side of the World
En äkta matinéfilm, och det är alltså nåt positivt i mina ögon. Aldrig har kluckande vatten och gnissel från trä varit så mysigt på film. En Das Boot fast med gamla krigsfartyg.

9. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

En av de bästa dokumentärer jag har sett, kanske min favorit. Musiken, södern, stämningen, Harry Crews, Cat Power, bussvrak i Louisianas träskmarker, frireligiösa white trash-predikanter. Det kan inte bli bättre. Jeeeeeeeeeesus-a!

8. Memories of Murder
Memories of Murder
Jag såg den här på Grand tillsammans med Movies – Noir-Christian. Det var en episk visning och filmen är ganska så episk den med. En nervig BOATS-thriller om Sydkoreas första seriemördare. Mer om visningen hittas här.

7. Sagan om konungens återkomst
Sagan om konungens återkomst=
En gång i tiden gjorde Peter Jackson riktigt bra filmer som utspelar sig i Midgård. Sagan om konungens återkomst är den mäktiga avslutningen på LotR-trilogin. Ja, den har tre – eller fler – slut. Ja, jag föredrar den svenska titeln. Det är sen gammalt.

6. Tokyo Godfathers
Tokyo Godfathers

En varmare anime får man leta efter. Tre hemlösa i Tokyo hittar en övergiven bebis och försöker hitta föräldrarna. Det finns även en nostalgikoppling för mig. Filmens regissör heter Satoshi Kon och han dog i cancer 2010. Två år tidigare ordnade Cinemateket en specialvisning av filmen som jag hade turen att besöka. Innan filmen hölls ett Face2Face med Kon själv som var på Stockholms-besök. Läs mer om Kons besök här.

5. Oldboy
Smala Sussie
När jag såg Oldboy på bio var jag inte så rackarns bevandrad i koreansk film. Park Chan-wooks film tyckte jag kändes som om den var gjord i ett annat universum, av aliens och sen skickad till jorden via satellit. Vilka bilder. Helt galet.

4. The Station Agent
The Station Agent

Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Jag såg den på Stockholm Filmfestival och älskade den. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner.

3. Universums sista dagar
Universums sista dagar

Vissa filmer slår en an en ton. Så är det bara. Universum sista dagar gjorde just det för mig. Och så heter regissören Pen-Ek Ratanaruang. Bara en sån sak. Pen-Ek sa i samband när filmen visades på Göteborgs Filmfestival följande: If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem. Jag somnade inte.

2. Elephant
Elephant

Domedagskänslan i Gus Van Sants Elephant är enorm. Det är melankoli och domedag i harmoni. När skotten väl kommer är det en chock trots att man vet att de kommer.

1. Återkomsten
Återkomsten
Den utan tvekan bästa filmen från 2003 är Andrej Zvjagintsev debutfilm (debutfilm!) Återkomsten. Jag blev fullkomligt tagen på sängen när jag såg den här på bio. Det lustiga är att jag fortfarande inte har sett nån enda av Zvjagintsevs filmer efter denna.

 

Även om jag har gjort en topp-22-lista så har jag ändå några (en hel rad) bubblare. Jag såg så rackarns många bra filmer detta år. Här är mina bubblers: 21 Grams, Any Way the Wind Blows, Arvet, Big Fish, Coffee and Cigarettes, Jag är inte rädd, Kopps, Kära mormor, Mystic River, Terminator 3: Rise of the Machines och The Legend of Evil Lake.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2003:

Filmitch
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Universums sista dagar


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

%d bloggare gillar detta: