Down by Law (1986)

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.