2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Filed under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Down by Law (1986)

30 mars, 2018 Lämna en kommentar

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: