Paterson (2016)

7 april, 2018 6 kommentarer

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos Williams om Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör det till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coffee and Cigarettes (2003)

3 april, 2018 2 kommentarer

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Filed under Antologifilm, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mystery Train (1989)

1 april, 2018 Lämna en kommentar

Imorgon är en annan dag. Ja, det är ju faktiskt Annandag påsk imorgon. Jag delar ut ett litet Jarmusch-påskägg i form av en kort gammal text från augusti 2008 om Mystery Train, där jag förutom att tycka till om filmen även rör ihop begreppen antologifilm och hyperlänkfilm.

Det handlar om ytterligare en Jim Jarmusch-film för min del. Mystery Train är en episodfilm i tre avsnitt där vi får träffa olika personer i Memphis, Tennessee. Först ut är ett ungt japanskt par som anländer med tåg för att kolla på Sun Studios och Elvis Graceland. I den sista delen spelar Steve Buscemi en nervös frisör som hamnar på nattliga äventyr efter att hans kompis (Joe Strummer från The Clash) blivit dumpad av sin flickvän och sen supit sig full. En sorts huvudroll spelar även ett hotell i stan där alla inblandade tar in.

Bitvis håller filmen samma klass som Down by Law men den känns litet splittrad, förmodligen för att det är tre olika historier som berättas (även om de förstås har vissa beröringspunkter som sig bör). Om man sett fler filmer av Jarmusch känner man igen hans avslappnade, sköna stil. I den sista delen med Buscemi i högform får jag Pulp Fiction-vibbar. Det känns också som att Jarmusch här blåste (nytt?) liv i genren med flera parallella historier och människoöden som löst vävs samman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Faktaruta: Filmer med fler mer eller mindre sammanlänkade historier kallar Wikipedia för kompositfilm, antologifilm eller portmanteau-film. Tänk Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana, etc. Jag hittade en lista där en dvd-sajt samlat några av sina favoriter. Jag håller inte med om alla men Pulp Fiction, Magnolia och Amores Perros som alla är med på listan är ju grymma.

Min kommentar: Nja, här får jag nog rätta mig själv. Mina exempel (Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana) är ju snarare vad jag kallar hyperlänkfilmer, alltså filmer där flera parallella historier berättas samtidigt och vävs samman. I antologifilmer berättas en historia i taget, men historierna har oftast gemensamt tema och/eller gemensamma rollfigurer. Om man sen börjar blanda in begrepp som kompositfilm så börjar definitionerna nog flyta ihop… Och den där listan som refereras den har tyvärr försvunnit nånstans i cyberrymden.

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Down by Law (1986)

30 mars, 2018 Lämna en kommentar

Nu har vi kommit till den första riktigt bra filmen av Jim Jarmusch. Ja, förutom Broken Flowers och andra som kom senare. Men Down by Law är i vilket fall den första av Jarmuschs 80-talsfilmer som jag verkligen gillar, vilket känns som en paradox då en viss italiensk skådis är med… Texten skrevs i augusti 2008.

När jag läser min recension av Jarmuschs Stranger Than Paradise så stämmer en hel del in på Down by Law. Skillnaden är att jag gillar Down by Law skarpt redan från början. Fotot, svartvitt förstås, är en njutning. Bara det räckte i princip för att jag skulle gilla filmen. Den något händelsefattiga och melankoliska handlingen känns bara helt rätt här. Jag tror det kan bero på att Tom Waits och John Luries rollfigurer här får en motpart i form av en levnadsglad/galen Roberto Benigni. De tre möts i en fängelsecell där de hamnat efter att på olika sätt blivit lurade.

I vanliga fall är jag allergisk mot Benigni. Jag står ut med honom i ungefär tre sekunder. Nu har jag i och för sig nog bara sett honom i hans egna Livet är underbart och i Jarmuschs Night on Earth, men i dessa filmer upplevde jag honom som ytterst jobbig. I Down by Law passar han dock perfekt. Anledningen är nog att Benigni här har några andra att irritera (istället för mig!). Nämligen Waits och Luries rollfigurer. Kanske är han även en aning nedtonad. Bl a berättar han en rörande och rolig historia om sin mamma och en kanin.

Efter att ha sett några filmer så framstår Jarmusch mer och mer som värsta stilisten. Filmerna känns väldigt genomtänkta formmässigt. Ofta använder Jarmusch en stillastående kamera. Det är inte lika extremt som hos vår egen Roy Andersson men det är ändå ett tydligt grepp. Jag tycker Jarmusch i Down by Law har fått till den perfekta independent-stämningen: tillbakalutat men samtidigt snyggt, genomarbetat och med en lågmäld humor (ja, trots Benigni). Det är möjligt att filmen bara är värd en svag fyra men jag njöt så mycket av fotot att det blir en ren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , ,

Stranger Than Paradise (1984)

28 mars, 2018 4 kommentarer

Jag fortsätter med mitt lilla Jim Jarmusch-tema. Det kommer nog fortsätta över Påsk skulle jag tro. Min korta text om Stranger Than Paradise skrevs i augusti 2008 i samband med att SVT visade en rad av Jarmuschs tidigare filmer.

Stranger Than Paradise är en tidig film av Jim Jarmusch där New York-bon Willie (John Lurie) får besök av sin ungerska, och unga, kusin Éva. Egentligen händer inget i filmen förutom att Willie och hans kompis Eddie (Richard Edson) så småningom åker till Cleveland eftersom Éva bor där med sin moster efter sitt besök hos Willie. Filmen är stilren och snygg med sitt svartvita foto. Spännande, engagerande, intensivt, dramatiskt, läskigt eller sorgligt blir det aldrig. Det är inte Jarmuschs stil, och jag kan inte säga att jag ogillar det direkt. Men i just den här filmen blir det lite väl melankoliskt och segt. Lurie och Edson har ett ganska skönt samspel som så där lite lagom gnabbande kompisar men filmen lyfter aldrig. Den vill liksom inte det. Godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Broken Flowers (2005)

26 mars, 2018 6 kommentarer

Jim Jarmusch. Vad gör han nuförtiden? För några år sen gjorde han vampyrrullen Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston. En film som jag såg och gillade mycket på Stockholm Filmfestival 2013. Jo, just det, sen gjorde han ju alldeles nyligen Paterson, men den har liksom försvunnit ur mitt medvetande. Fast den dök upp lite igen när jag i helgen kollade in Kogonada-filmen Columbus. Lite samma vibbar där. Min preblogg-text om Broken Flowers skrevs i augusti 2008.

Innan SVT nyligen visade fem gamla filmer av Jim Jarmusch passade de på att även visa Broken Flowers, där Bill Murray spelar en åldrande kvinnotjusare som reser USA runt för att besöka ett antal gamla flickvänner. Anledningen till Murrays roundtrip: han har fått reda på att han har en son men vet inte vem som är mamman. Hans granne, skönt spelad av Jeffrey Wright, övertalar honom att göra resan. Wright har för övrigt blivit litet av en favorit på senare år. Han brukar göra grymma insatser i ganska olika typer av roller, oftast biroller.

Jarmusch har en stil som jag gillar. Hans filmer är fyllda till bredden med actionscener out of this world… NOT. Nä, det handlar om melankoliska långsamma filmer ofta med nästan apatiska personer i fokus. Och jag gillar det. Även Broken Flowers tilltalar mig. Det är nåt med stämningen, dialogen, fotot som gör att jag njuter från första stund. Murray är härligt cynisk och apart. I början är samspelet med grannen (Wright) det som lyfter filmen. Grannen är entusiastisk inför det mesta medan Murray… inte är det.

Sen blir filmen en road movie då Murray besöker sina gamla flammor där alla är mer olik den andra. De spelas av Sharon Stone, Frances Conroy (Ruth från Six Feet Under), Jessica Lange och Tilda Swinton (som för mig var helt oigenkännlig). Och road movies gillar jag nästan alltid. Så även här. Mötena med kvinnorna blir verkligen olika, och dessutom komiska. Och så rullar filmen till slutet som inte är något färdigpaketerat slut (som i en komedi med Steve Martin). Och det känns gott så. Jag har ändå min egen tolkning: <spoiler>det var Murrays flickvän (spelad av Julie Delpy) som skickade det rosa brevet</spoiler>

Jag kommer nog återkomma under den närmsta tiden med några fler gamla recensioner av bl a Stranger Than Paradise, Down by Law och Mystery Train så vi får oss ett litet Jarmusch-retro up in here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Only Lovers Left Alive

16 november, 2013 13 kommentarer

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Filed under Övernaturligt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: