Extraction (2020)

Efter sin sista (?) insats i MCU-filmerna är nu den näst bästa Chris aktuell med actionrökaren Extraction på Netflix.

Den australiske mellanbrodern Hemsworth spelar en avdankad och alkoholiserad legosoldat med fläckfri fysik och dödslängtan som får i uppdrag att rädda sonen till en indisk knarkbaron. Sonen har tagits som gisslan av en konkurrerande knarkkung i Bangladesh.

Det här var faktiskt oväntat bra. Jag hade inte riktigt koll på hur mycket välgjord action det skulle vara. Det är John Wick-klass, helt klart. När väl det hela drar igång så tar man egentligen bara en kort paus för att hämta andan. I övrigt så slåss, springer, biljaktar, skjuter, knivskär och faller sig Hemsworth genom de trånga kvarteren i Dhaka. Mycket handgemäng blir det.

Jag tycker relationen mellan den kidnappade sonen (Rudhraksh Jaiswal) och Hemsworths legosoldat funkar. Hemsworths hårda yttre (pga av tidigare tragiska händelser) bryts sakta ner av den rådjursögda knarkbaronsonen. Jag tror att vi kommer att få se ynglingen Jaiswal i fler roller framöver.

Actionen är alltså riktigt bra. Det kryllar av välgjorda stunts. Bäst är väl kanske en lång sekvens, à la 1917, som inkluderar en biljakt, en fotjakt i ett hyreshus, en knivfajt och en avslutande lastbilskrasch med tillhörande explosion.

Ett plus som filmen har är att Hemsworths chef spelas av en kvinna med det härliga namnet Golshifteh Farahani. Hon är ny favorit efter filmerna Paterson och Un divan à Tunis. Här är hon både vacker och handlingskraftig.

Filmens regissör är för övrigt en man vid namn Sam Hargrave. Namnet kanske inte ringer nån klocka men Hargrave är en stuntman som jobbat ihop med Russo-bröderna i flera av MCU-filmerna. Som tack så har bröderna Russo producerat Extraction och placerat Hargrave i registolen.

Med tanke på Hargraves bakgrund så är det inte så konstigt att fokus ligger på action snarare än manus och utveckling av rollfigurer. Men Extraction är klart godkänd actionunderhållning. Observera dock att det handlar om ganska rå action med hög body count och många headshots. Bara så du vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler tankar om Extraction:

Rörliga bilder och tryckta ord (”En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one”)
Fripps filmrevyer (”Action utan slut”)
Movies – Noir (”…det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus”)
Snacka om Film! (”…det finns ju redan 600 000 såna här filmer…”)
Filmitch (”…full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande”)

Un divan à Tunis (2019)

Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.

Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.

Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.

Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.

Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.

Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.

Paterson (2016)

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos Williams om Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör det till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

%d bloggare gillar detta: