Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5

Vikander-vecka: Son of a Gun (2014)

Son of a GunDå var turen kommen till den kanske minst kända filmen med Alicia, nämligen den australiensiska kriminalthrillern Son of a Gun.

Jag visste ingenting om handlingen i filmen när jag satte mig ner för att titta på den. Det visade sig att den inleds som en fängelsefilm. Vi får följa med den unge JR (Brenton Thwaites) in på fängelset där han ska sitta av ett straff på ett halvår. En ny ung snubbe på ett fängelse, det vet vi ju vad det innebär. Japp, han är som ett lamm inför slakt och råkar givetvis illa ut direkt. Men lite oväntat får han hjälp av Australiens public enemy #1 vid namn Brendan Lynch, en ökänd bankrånare. Vet ni vem som spelar Lynch? Jo, Ewan McGregor?! Skulle verkligen McGregor funka som luttrad kriminell? Ja, faktiskt. Jag gillar honom. Det kan väl finnas charmiga thugs också.

Eftersom Son of a Gun var en fängelsefilm så kunde jag inte låta bli att jämföra den med den ruggigt intensiva och råa Starred Up som jag hade sett tidigare. Son of a Gun är betydligt mer lättsam, nästan en komedi eller åtminstone så framställs de kriminella bitvis som coola à la Quentin Tarantino. I Starred Up var ju dessutom Jack O’Connell rena naturkraften. Brenton Thwaites har inte samma karisma, men det kanske är orättvist att jämföra eftersom JR är en helt annan rollfigur än den som O’Connell spelade.

Varför hjälper Lynch JR att överleva, att inte bli någons bitch, i fängelset? Ja, han har givetvis en orsak. När JR kommer ut får han nämligen ett uppdrag som i slutändan ska resultera i fritagningen av Lynch och några av hans fängelsekompisar. Den spektakulära fritagningen lyckas och efter det blir Lynch, JR och de övriga övertalade av gangsterbossen Sam (Jacek Koman) att göra en stöt mot en guldgruva. Ni vet en sån där sista stöt som ska ge miljoner.

In i handlingen träder nu Alicia som spelar Tasha, en av Sams ryska gangsterbrudar. JR blir givetvis intresserad av Tasha omedelbums. Inledningsvis tycker jag som vanligt att Alicia måste vara ett språkgeni. Hon lyckas med sin engelska med rysk brytning. Men efter ett tag så tycker jag att den där brytningen kanske inte är så bra. Bra eller inte, den sticker ut för mycket och stör. Hur man än ser på det så blir det lite Saturday Night Live över det hela.

Son of a Gun (titeln begriper jag mig för övrigt inte på) påminner om många andra filmer. Michael Manns Heat och Thief är två exempel. Som kriminell man får du inte låta tjejer komma emellan. Du ska vara beredd att släppa allt och bara sticka. Och så var det ju det här med den sista stöten.

Inledningsvis är det alltså en fängelsefilm och sen en fängelserymningsfilm. Sen blir det en ganska så klassisk heist-film. Dessutom får vi en riktigt bra ökenbiljakt som förde mina tankar till The Road Warrior.

Efter heisten blir det en film där alla lurar alla. Det ska vara en massa twister där man inte vet vilken agenda som rollfigurerna har. Och twister blir det men de känns mest krystade, som att de är där bara för att vara där och det står så i manus. Twisterna känns skrivna och därför blir de inte överraskande trots att de kanske är just det.

I slutändan en helt ok crimethriller med en Alica som inte är mer än ok. Jag tror att hon vid tiden för inspelningen kanske saknade den pondus eller erfarenhet som krävs för att spela en rysk gangstertjej och dessutom samtidigt klara av den där australiensiska engelskan med rysk brytning.

Son of a Gun:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Plågad/uttråkad

Plågad/uttråkad

Uttråkad

Uttråkad/plågad

Vampyr?

Vampyr?

Maleficent (2014)

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: