Colette (2018)

Colette var en film som inte fanns med på min lista över filmer som jag hade valt ut för att se under Malmö Filmdagar. Jag var dock intresserad eftersom kostymdrama är min genre. Låt oss säga att den var första reserv.

Det som sen hände nere i Malmö var att min ordinarie filmuppställning inte levererade. Bokstavligen. Den första filmen jag skulle se, den dansksvenska Holiday, gick nämligen inte att starta. Så det var bara att rusa ut ur salongen och välja en annan film. Valet var ganska enkelt. Det blev Colette. De jag valde bort var en svensk sf-rulle för barn, en fransk rullstolskomedi och en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor.

En sak som är bra med film är att man kan lära sig saker. Det låter kanske inte som nåt jättehäftigt, att se film i utbildningssyfte för att lära sig nåt. Nej, det är ju inte därför man, eller i alla fall jag, i första hand ser på film. Det måste ju finnas en bra historia, intressanta rollfigurer, häftiga actionsekvenser, spänning, humor, och allt annat som utgör en bra film. Men om man samtidigt utökar sitt kunskapsförråd så är ju det en positiv bieffekt.

Så, vad lärde jag mig av, eller i det här fallet snarare om, biografifilmen Colette? Jo, att den utspelades i Frankrike. Haha, ja, så dålig koll hade jag på filmens huvudperson. Jag trodde länge att handlingen var förlagd till landsbygden i England och att Colette var en brittisk författarinna (för jag hade läst att filmen handlade om en författarinna). Att en kostymfilm utspelar sig i England är väl grundläget. Dessutom pratade alla skådisar en härlig brittisk engelska. Och så var det ju kostymdramats go-to-girl som spelade titelrollen. Just det, Keira Knightley förstås.

När sen handlingen förde oss till Paris började jag ana ugglor i mossen men trodde initialt att man tagit båten över kanalen. Till slut insåg t.o.m. mitt tröga jag att Colette, vars fulla namn var Sidonie-Gabrielle Colette, var en känd fransk författare (och dansare, skådis, mimare och journalist!).

Filmen är berättelsen om hennes liv, inte hela hennes liv utan hennes tidiga liv innan hon blev känd som Colette (för alla utom mig vill säga). För när man kan skippa det här med förnamn och efternamn och bara använda ett namn (tänk McG!), då är man känd.

Fokus i filmen är Colettes relation med Henry Gauthier-Villars mer känd under monikern Willy (se där, bara ett namn där med!). Willy var nån form av kulturprofil (ehe) som gav ut böcker och skrev musikkritik. När Colette var 20 så gifte de sig och han uppmuntrade henne att börja skriva. Colette gav ut flera böcker (om flickan Claudine) som spökskrivare för Willy.

Eller hur var det egentligen? Filmen gör tydligt att Willy hade till en början ett positivt inflytande på Colette och var den som fick henne att tro på sig själv, börja skriva, hitta sin stil. Så som filmen framställer det så var han involverad, i alla fall inledningsvis, i böckernas tillkomst som redigerare och nån form av omskrivare för att anpassa texten till sin publik.

Efter ett tag står det dock klart att deras förhållande är osunt. Colette bryter upp och provar sina vingar inom andra områden.

Som sagt, för mig var det här en lärorik film. Hur funkade det i bokbranschen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Hur var det att leva kändisliv i Paris? Hur fick man en bokhit? Filmen verkar mena att det inte är så stor skillnad jämfört med våra dagar. Trots avsaknad av (digitala) sociala medier så verkar det som att det fungerade på ungefär samma sätt. Få till en hit! Det måste vara lättillgängligt! Inte för krångligt! Lite skandalöst är aldrig fel! Smid sen medan järnet är varmt och kom ut med uppföljaren!

Jag brukar vanligtvis inte vara stormförtjust i Keira Knightley, men här funkar hon helt ok, förutom när hon ska spela tonåring då hon rätt och slätt känns för vuxen. Jag kan inte låta bli att undra över hur Alicia Vikander hade tagit sig an rollen. Det hade varit lite kul att se, speciellt eftersom hon då hade fått spela mot Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) för tredje gången (Tomb Raider och Testament of Youth de tidigare två). Men hon, liksom jag, kanske har tröttnat på att hon ofta får göra roller i kostymdramer.

Jag märker att jag har svårt att säga nåt vettigt om filmen så jag slutar nu. Jag gillade filmen. Jag är nöjd. Det är härliga kostymdramiga miljöer i det dekadenta Paris. Och så lärde jag mig alltså en hel del på köpet, t ex att en film om en fransk författare utspelar sig i Frankrike av alla ställen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioColette har biopremiär idag och om du gillar kostymdramer med Keira Knightley så är filmen helt klart värd ett biobesök. Just att den utspelar sig främst i Paris gör den lite annorlunda jämför att med alla stiff upper lip-filmer i samma genre.

När, eller om, det poppar upp fler recensioner av filmen så dyker länkar upp här nedan.

Har du inte sett den?-Carl

 

The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End
3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5

The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

The Phantom Menace (1999)

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

Atonement


Titel: Atonement (Försoning)
Regi: Joe Wright
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Rörliga bilder och ord postade nyligen en recension av Försoning. Därför kommer här mitt omdöme, som skrevs i februari 2008.

Efter att ha varit för sen till Filmfestivalens knökfulla och logistiskt katastrofala förhandsvisning så var jag och såg Försoning på en vanlig biovisning någon vecka senare. Jag kunde direkt konstatera att filmen är fantastiskt vacker. Det är nästan sjukt hur snygg den är. Många säger att boken av Ian McEwan som filmen bygger på är mycket bra. Så då borde ju filmen bli ett mästerverk eller i alla fall mycket bra? Ja, fast då måste den beröra (mig). Och det gör den inte. När jag ser filmen så känns det som om Cee (Keira Knightley) och Robbie (James McAvoy) är knullkompisar snarare än djupt förälskade.

Jag tycker jag får för lite backstory. Saker händer men jag har liksom inget sammanhang att sätta händelserna i. Krigsmiljön i Frankrike känns liksom som en annan film. Imponerande men känslolös. Den makalösa långtagningen är… just makalös även fast den inte är lika imponerande som den långa tagningen i Children of Men. Sen gillar jag inte Titanic-slutet, kändes som ett antiklimax. Jag hade velat se mer av den yngre systern Briony. Jag tyckte hon var den klart intressantaste karaktären.

När det gäller Kiera Knightley så vet jag inte riktigt. Förutom att hon måste börja äta mer så känns hon lite distanserad (om det är rätt ord) från sin rollfigur. James McAvoy är väl bra men jag har svårt att få någon känsla för hans karaktär, precis som jag har svårt att få en känsla för hela filmen. Jaha, då är tiden kommen för ett betyg. Jag har en svaghet för kostymdramer som utspelas i engelska överklassmiljöer så därför — den långa tagningen på stranden bidrar också — så blir det ett klart godkänt betyg även om det inte räcker till fyran.

3+/5

PS. Min favorit bland kostymdramer i engelsk överklassmiljö är och förblir The Remains of the Day.

%d bloggare gillar detta: