Colette (2018)

Colette var en film som inte fanns med på min lista över filmer som jag hade valt ut för att se under Malmö Filmdagar. Jag var dock intresserad eftersom kostymdrama är min genre. Låt oss säga att den var första reserv.

Det som sen hände nere i Malmö var att min ordinarie filmuppställning inte levererade. Bokstavligen. Den första filmen jag skulle se, den dansksvenska Holiday, gick nämligen inte att starta. Så det var bara att rusa ut ur salongen och välja en annan film. Valet var ganska enkelt. Det blev Colette. De jag valde bort var en svensk sf-rulle för barn, en fransk rullstolskomedi och en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor.

En sak som är bra med film är att man kan lära sig saker. Det låter kanske inte som nåt jättehäftigt, att se film i utbildningssyfte för att lära sig nåt. Nej, det är ju inte därför man, eller i alla fall jag, i första hand ser på film. Det måste ju finnas en bra historia, intressanta rollfigurer, häftiga actionsekvenser, spänning, humor, och allt annat som utgör en bra film. Men om man samtidigt utökar sitt kunskapsförråd så är ju det en positiv bieffekt.

Så, vad lärde jag mig av, eller i det här fallet snarare om, biografifilmen Colette? Jo, att den utspelades i Frankrike. Haha, ja, så dålig koll hade jag på filmens huvudperson. Jag trodde länge att handlingen var förlagd till landsbygden i England och att Colette var en brittisk författarinna (för jag hade läst att filmen handlade om en författarinna). Att en kostymfilm utspelar sig i England är väl grundläget. Dessutom pratade alla skådisar en härlig brittisk engelska. Och så var det ju kostymdramats go-to-girl som spelade titelrollen. Just det, Keira Knightley förstås.

När sen handlingen förde oss till Paris började jag ana ugglor i mossen men trodde initialt att man tagit båten över kanalen. Till slut insåg t.o.m. mitt tröga jag att Colette, vars fulla namn var Sidonie-Gabrielle Colette, var en känd fransk författare (och dansare, skådis, mimare och journalist!).

Filmen är berättelsen om hennes liv, inte hela hennes liv utan hennes tidiga liv innan hon blev känd som Colette (för alla utom mig vill säga). För när man kan skippa det här med förnamn och efternamn och bara använda ett namn (tänk McG!), då är man känd.

Fokus i filmen är Colettes relation med Henry Gauthier-Villars mer känd under monikern Willy (se där, bara ett namn där med!). Willy var nån form av kulturprofil (ehe) som gav ut böcker och skrev musikkritik. När Colette var 20 så gifte de sig och han uppmuntrade henne att börja skriva. Colette gav ut flera böcker (om flickan Claudine) som spökskrivare för Willy.

Eller hur var det egentligen? Filmen gör tydligt att Willy hade till en början ett positivt inflytande på Colette och var den som fick henne att tro på sig själv, börja skriva, hitta sin stil. Så som filmen framställer det så var han involverad, i alla fall inledningsvis, i böckernas tillkomst som redigerare och nån form av omskrivare för att anpassa texten till sin publik.

Efter ett tag står det dock klart att deras förhållande är osunt. Colette bryter upp och provar sina vingar inom andra områden.

Som sagt, för mig var det här en lärorik film. Hur funkade det i bokbranschen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Hur var det att leva kändisliv i Paris? Hur fick man en bokhit? Filmen verkar mena att det inte är så stor skillnad jämfört med våra dagar. Trots avsaknad av (digitala) sociala medier så verkar det som att det fungerade på ungefär samma sätt. Få till en hit! Det måste vara lättillgängligt! Inte för krångligt! Lite skandalöst är aldrig fel! Smid sen medan järnet är varmt och kom ut med uppföljaren!

Jag brukar vanligtvis inte vara stormförtjust i Keira Knightley, men här funkar hon helt ok, förutom när hon ska spela tonåring då hon rätt och slätt känns för vuxen. Jag kan inte låta bli att undra över hur Alicia Vikander hade tagit sig an rollen. Det hade varit lite kul att se, speciellt eftersom hon då hade fått spela mot Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) för tredje gången (Tomb Raider och Testament of Youth de tidigare två). Men hon, liksom jag, kanske har tröttnat på att hon ofta får göra roller i kostymdramer.

Jag märker att jag har svårt att säga nåt vettigt om filmen så jag slutar nu. Jag gillade filmen. Jag är nöjd. Det är härliga kostymdramiga miljöer i det dekadenta Paris. Och så lärde jag mig alltså en hel del på köpet, t ex att en film om en fransk författare utspelar sig i Frankrike av alla ställen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioColette har biopremiär idag och om du gillar kostymdramer med Keira Knightley så är filmen helt klart värd ett biobesök. Just att den utspelar sig främst i Paris gör den lite annorlunda jämför att med alla stiff upper lip-filmer i samma genre.

När, eller om, det poppar upp fler recensioner av filmen så dyker länkar upp här nedan.

Har du inte sett den?-Carl

 

Juliet, Naked (2018)

Juliet, Naked inleds på exakt samma sätt som en annan film som jag såg under Malmö Filmdagar. Precis som i A Simple Favor börjar nämligen Juliet, Naked med att vi får se ett klipp från en av huvudpersonernas YouTube-kanal. Där slutar dock likheterna och det till Juliet, Nakeds fördel. I A Simple Favor handlade det om en mamma-vlogg. Här är det musik som är ämnet och mer specifikt ett intresse för en viss (fiktiv) artist vid namn Tucker Crowe (Ethan Hawke).

Den mytomspunna Tucker Crowe gav ut ett album, utnämnt till ett mästerverk av fansen, för över 20 år sen men sen försvann han spårlöst. (Hmm, varför tänker jag på Searching for Sugar Man?) Den som är besastt av Tucker Crowe är Duncan, spelad av brumbjörnen Chris O’Dowd (en perfekt casting!).

Duncans flickvän är Annie (Rose Byrne) och pga av diverse anledningar blir Annie och Tucker brevvänner (ja, fast via e-post förstås). Distanstycke uppstår och det ena leder till det andra och så sitter Tucker på ett plan på väg från USA över pölen till England där Annie och Duncan bor. Fast det vet inte Duncan om… Ja, ni hör ju. Romantik, förvecklingar, humor, USA vs England, hitta-sig-själv, musiknörderi – och ett hajöga.

Jag älskar den här filmen. Ja, det var så rackarns skönt och mysigt att se den att jag gjorde en sån där inverterad bounce-rörelse med armarna när jag kom ut från visningen.

Det är inte ofta jag verkligen uppskattar komedier. Jag skrev lite om det i min recension av The Edge of Seventeen (vilket för ovanlighetens skull var en komedi/dramakomedi som definitivt gick hem hos mig). Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt. Humorn är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?” Ja, vi gör nog det.

Jag tycker Juliet, Naked får till sin beskrivning av vårt sociala medier-samhälle med YouTube-kanaler, Twitter-drev, troll på nätet och den svartvita polemik som förekommer där. Det är inte vanligt på film. Det brukar ofta vara överdrivet och framställt på helt fel sätt. Här görs det med enkelhet och rätt ton utan att man gör nån grej av det.

Jag tror jag gillar brittisk humor lite mer än amerikansk, säger i alla fall min magkänsla. Jag får för mig att brittisk humor är lite mer jordnära, lite varmare, mer mänsklig kanske. I Juliet, Naked får vi kanske en perfekt mix då USA och England möts, åtminstone i form av filmens rollfigurer. Just det där är väl ett klassiskt upplägg i romantiska komedier. En amerikan är i England och träffar kärleken. Notting Hill och så en film med Kate Winslet poppar upp i mitt huvud. Fast i filmen med Winslet är det hon som åker från England till USA och träffar Jack Black. Hmm, vad hette den?

Juliet, Naked är en underbar film. Den har värme, humor men allt blandas upp med allvar och en äkta mänsklighet. Det är en perfekt mix. Jag gillar även att den mot slutet tar en del oväntade vägar och på ett sätt slutar mitt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioJuliet, Naked har premiär idag och för mig känns filmen som ett klockrent biobesök. Jag garanterar att du kommer att må bra efteråt. Det gjorde i alla fall jag.

Länkar till fler som skriver om Juliet, Naked hittar ni nedan:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Quiet Roar (2014)

filmspanarna_kvadratEvabrittMånadens filmspanarfilm valdes av Joel och valet stod mellan popcornaction och pretto. Jag var helt säker på vad han skulle välja, men se, det blev pretto. Vi var ett gäng, större än jag väntat, tappra spanare som slog oss ner i Victorias största salong. Jag ska inte säga att vi spanare utgjorde hälften av besökarna men det var nog nära på. Vad jag kan säga är att The Quiet Roar inte kommer att få folk att gå man ur huse och vallfärda till biotemplet. Men det är ju ganska givet för den här typen av film. Vad det handlar om är en typisk svensk, konstnärlig festival- och mediaälskling i stil med Avalon eller Apflickorna. Sådana filmer lockar inte den breda publiken, så det är inget konstigt med det. Sådana filmer kan, i mina ögon, vara bra, mycket bra, intetsägande, dåliga eller usla. Bara för att det är konstfilm så behöver den inte vara dålig. Det är bara det att det brukar vara svårare att ta till sig en sån film. Men om man väl gör det så brukar man göra det ordentligt eftersom det ofta handlar om en stämning, känsla man gillar. När det gäller t ex Avalon och Apflickorna så gillar jag den förstnämnda mycket medan jag fann den senare urtråkig.

Nå, slut på den svamliga utvikningen. Vad handlar The Quiet Roar om? Jag väljer här att citera, så gott jag minns, vad Har du inte sett den?-Markus sa på det efterföljande pubhänget om filmen:

En cancersjuk kvinna väljer att käka LSD och för att på så sätt fara tillbaka i tiden 40 år och där besöka och prata med sig själv som 25-åring när hon och hennes man är på semester i ett hus uppe i bergen tillsammans med sina två barn. Paret har det bra ekonomiskt och väljer därför att spendera tiden med att tycka synd om sig själva. Därefter lär sig kvinnan, Marianne, att det är nyttigt med apelsinkärnor. Ungefär så.

Jag tycker grundidén är intressant. Jag läste en recension av filmen där skribenten drog paralleller till Star Trek från 2009 där en gammal Spock reser tillbaka i tiden och träffar och ger råd till sitt yngre jag. Det finns nåt kittlande med detta. I The Quiet Roar är det ju lite annorlunda. Marianne (spelad av en inte alls dålig Evabritt Strandberg som jag för övrigt sett i Bo Widerbergs Kärlek 65 från just 1965!) reser ju inte tillbaka i tiden utan de droger hon tar låter henne möta sitt yngre jag i sitt eget sinne. Så det handlar ju inte om en faktisk tidsresa. Marianne kan inte påverka skeendet. Vad hon vill uppnå är en försoning med sig själv innan hon dör. Så tolkar i alla fall jag filmen.

Filmen har inte mycket till handling utan bygger nästan helt på den stämning som skapas med foto och ljudbild. Jag kan inte säga att jag ogillar den stämningen, inte ogillar rätt ut. Men den ger mig ingenting. Fotot är vackert. Miljöerna, de norska berg där filmen är inspelad i, är vackra. Huset där Marianne och hennes man semestrar i är ett stilrent art house. Jag kan (ofta) gilla filmer som saknar en normal handling utan istället litar till en stämning. Jag tänker på filmer av David Lynch. Eller österrikiska Jessica Hausners suggestiva Hotel. Eller Axel Peterséns Avalon, som till viss del litar på sin stämning, speciellt i de magiska slutscenerna. Men i The Quiet Roar dras jag inte in i nån stämning. Det är för kallt och för tråkigt för min smak. Istället för att det blir meditativt så blir det ett sömnpiller. Men det ska sägas att jag bara nickade till två gånger i sammanlagt tio sekunder under filmen.

En företeelse som ofta drar ner mitt betyg till en film är när filmmakarna väljer att berätta något genom att en berättarröst helt enkelt läser det rakt upp och ner, ren poesiuppläsning som i The Tree of Life. Det funkar inte. The Quiet Roar är tryfferad med såna här innantilläsningar.

Jag hade hört lite om filmen innan visningen och som jag förstod det skulle vi få se Marianne resa tillbaka och återuppleva en viktig, avgörande händelse i hennes liv. Men det hände i princip ingenting förutom att Marianne och hennes man lekte tysta leken, förutom när de hade sex. Eller ja, de var ganska tysta då också. Annars satt de mest och stirrade. Plötsligt hände dock nåt på duken som väckte min nyfikenhet. Under kanske tio sekunder kom plötsligt en serie snabba klipp med aningen obehagliga bilder som fladdrade förbi. Detta bröt helt av mot hur långsam filmen var i övrigt. Det kändes som nåt otäckt skulle hända. Skulle någon olycka ske? Skulle en eldsvåda bryta ut? Skulle kanske ett barn råka illa ut? Vad var det för traumatisk händelse som Marianne varit med om? Svaret: Ingen alls. Förutom att kasta apelsinklyftor på sin man. Och sen var filmen plötsligt slut. Ridå.

Har ni hört talas om Bergman-oket? Det är det ok som svenska filmmakare har känt sig tvungna att bära omkring på efter Ingmar Bergmans storhetstid. Det är inte ok. De försöker leva upp till mästaren och skapa liknande filmer om samma tunga ämnen. Men det blir för tungt det där oket och filmerna blir tråkiga istället för personliga. Jag har inte riktigt förstått vad man menat med Bergman-oket fram till nu. Jag har inte riktigt sett det förut. Kanske har det berott på att jag inte sett de filmer som försökt bära det där oket. Med The Quiet Roar så tror jag att jag har förstått. Det känns som att filmen försöker koka ihop sin Bergman med influenser från andra europeiska filmmakare som t ex Michael Haneke till en härlig buljong, kanske en fenomenologisk buljong (? 😉 ). Jag tycker inte man lyckas. Det blir bara en prettobuljong. Jag blir inte berörd. Jag blir inte glad. Jag blir inte ledsen. Jag blev mest trött. Men jag somnade inte. Filmen får en och en halv apelsinkärnor av fem möjliga.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? The Quiet Roar eller roar den inte alls?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Har du inte sett den? (recension)
Fripps filmrevyer
Except Fear

%d bloggare gillar detta: