Colette (2018)
19 oktober, 2018 12 kommentarer
Colette var en film som inte fanns med på min lista över filmer som jag hade valt ut för att se under Malmö Filmdagar. Jag var dock intresserad eftersom kostymdrama är min genre. Låt oss säga att den var första reserv.
Det som sen hände nere i Malmö var att min ordinarie filmuppställning inte levererade. Bokstavligen. Den första filmen jag skulle se, den dansksvenska Holiday, gick nämligen inte att starta. Så det var bara att rusa ut ur salongen och välja en annan film. Valet var ganska enkelt. Det blev Colette. De jag valde bort var en svensk sf-rulle för barn, en fransk rullstolskomedi och en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor.
En sak som är bra med film är att man kan lära sig saker. Det låter kanske inte som nåt jättehäftigt, att se film i utbildningssyfte för att lära sig nåt. Nej, det är ju inte därför man, eller i alla fall jag, i första hand ser på film. Det måste ju finnas en bra historia, intressanta rollfigurer, häftiga actionsekvenser, spänning, humor, och allt annat som utgör en bra film. Men om man samtidigt utökar sitt kunskapsförråd så är ju det en positiv bieffekt.
Så, vad lärde jag mig av, eller i det här fallet snarare om, biografifilmen Colette? Jo, att den utspelades i Frankrike. Haha, ja, så dålig koll hade jag på filmens huvudperson. Jag trodde länge att handlingen var förlagd till landsbygden i England och att Colette var en brittisk författarinna (för jag hade läst att filmen handlade om en författarinna). Att en kostymfilm utspelar sig i England är väl grundläget. Dessutom pratade alla skådisar en härlig brittisk engelska. Och så var det ju kostymdramats go-to-girl som spelade titelrollen. Just det, Keira Knightley förstås.
När sen handlingen förde oss till Paris började jag ana ugglor i mossen men trodde initialt att man tagit båten över kanalen. Till slut insåg t.o.m. mitt tröga jag att Colette, vars fulla namn var Sidonie-Gabrielle Colette, var en känd fransk författare (och dansare, skådis, mimare och journalist!).
Filmen är berättelsen om hennes liv, inte hela hennes liv utan hennes tidiga liv innan hon blev känd som Colette (för alla utom mig vill säga). För när man kan skippa det här med förnamn och efternamn och bara använda ett namn (tänk McG!), då är man känd.
Fokus i filmen är Colettes relation med Henry Gauthier-Villars mer känd under monikern Willy (se där, bara ett namn där med!). Willy var nån form av kulturprofil (ehe) som gav ut böcker och skrev musikkritik. När Colette var 20 så gifte de sig och han uppmuntrade henne att börja skriva. Colette gav ut flera böcker (om flickan Claudine) som spökskrivare för Willy.
Eller hur var det egentligen? Filmen gör tydligt att Willy hade till en början ett positivt inflytande på Colette och var den som fick henne att tro på sig själv, börja skriva, hitta sin stil. Så som filmen framställer det så var han involverad, i alla fall inledningsvis, i böckernas tillkomst som redigerare och nån form av omskrivare för att anpassa texten till sin publik.
Efter ett tag står det dock klart att deras förhållande är osunt. Colette bryter upp och provar sina vingar inom andra områden.
Som sagt, för mig var det här en lärorik film. Hur funkade det i bokbranschen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Hur var det att leva kändisliv i Paris? Hur fick man en bokhit? Filmen verkar mena att det inte är så stor skillnad jämfört med våra dagar. Trots avsaknad av (digitala) sociala medier så verkar det som att det fungerade på ungefär samma sätt. Få till en hit! Det måste vara lättillgängligt! Inte för krångligt! Lite skandalöst är aldrig fel! Smid sen medan järnet är varmt och kom ut med uppföljaren!
Jag brukar vanligtvis inte vara stormförtjust i Keira Knightley, men här funkar hon helt ok, förutom när hon ska spela tonåring då hon rätt och slätt känns för vuxen. Jag kan inte låta bli att undra över hur Alicia Vikander hade tagit sig an rollen. Det hade varit lite kul att se, speciellt eftersom hon då hade fått spela mot Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) för tredje gången (Tomb Raider och Testament of Youth de tidigare två). Men hon, liksom jag, kanske har tröttnat på att hon ofta får göra roller i kostymdramer.
Jag märker att jag har svårt att säga nåt vettigt om filmen så jag slutar nu. Jag gillade filmen. Jag är nöjd. Det är härliga kostymdramiga miljöer i det dekadenta Paris. Och så lärde jag mig alltså en hel del på köpet, t ex att en film om en fransk författare utspelar sig i Frankrike av alla ställen.
Colette har biopremiär idag och om du gillar kostymdramer med Keira Knightley så är filmen helt klart värd ett biobesök. Just att den utspelar sig främst i Paris gör den lite annorlunda jämför att med alla stiff upper lip-filmer i samma genre.
När, eller om, det poppar upp fler recensioner av filmen så dyker länkar upp här nedan.
Lite spoiler, men visst stod det i eftertexterna att hon lyckades stämma till sig rättigheterna så att filmens vinkel får stöd? Men inte att det senare har stämts tillbaka så att det återigen är oklart? Man har ju alltid lite frågetecken kring hur sann en BOATS är, men här blir man ju slagen på näsan med osäkerheten i vinklingen. Om nu sanningshalten spelar roll, men vad är annars syftet med BOATS…
Japp, det stod att hon fick rättigheterna till Claudine-böckerna. Och sen när jag läste på mer om Colette så såg jag på the internets precis det du nämner: att en släkting till ”Willy” stämt tillbaka rättigheterna så att de nu är typ delade (om jag förstod saken rätt), vilket för övrigt var den tolkning jag gjorde när jag såg filmen.
Jag har för länge sen släppt nåt sorts sanningsbehov i BOATS. Berätta en bra historia som även kan föra fram nåt sorts budskap, göra en poäng, förmedla nåt. Sen kan jag läsa på i efterhand om ”Wikipedia-sanningen” om jag vill. ”Gör nåt äkta, det behöver inte vara sant” – som Satoshi Kon sa när han besökte Stockholm i samband med en visning av Tokyo Godfathers. 🙂
Då kanske jag bara inte hann läsa hela texten efter. 🙂
Jag håller helt med dig och Satoshi Kon, men stör mig därför på filmer som framhäver verklighetsförankringen.
Du såg nog allt under eftertexterna. När jag skrev ”den tolkning jag gjorde” menade jag att jag hade dömt så också om jag hade varit med i en jury som skulle bestämma om rättigheterna.
Well, nu var det ju inte osant att hon faktiskt fick tillbaka rättigheterna. Det fick hon ju (under en tid). Men som sagt, jag bryr mig inte. Jag tycker inte det är filmens uppgift att berätta om vad som är sant. Men jag är medveten om att detta är en något udda åsikt. 😉
Bra med Jojjenito-seal of approval. Colette var en back up även för min del men jag valde ju tanterna istället (tack för ping!) Men som du säger, det är även för mig en stor fördel med både BOAST och biopics, oavsett när de utspelar sig — att man lär sig något. Ny kunskap är väl jättehäftigt 😀
Den fick tyvärr inte samma stämpel från Carl.
BOAST? Du tänker att man lär sig nåt när man skryter? 😉 Närå, visst är det coolt att lära sig nåt nytt.
Att min eventuella godkännandestämpel är mindre av en fingervisning känns rätt rimligt.
Det vet jag inte? Men om man ska gå på vad vi tyckte om systerfilmen A Star Is Born så var Sofia och du inte helt synkade.
Haha, just i det här fallet kanske jag kände mig postmodern och försökte lansera ett helt eget begrepp 😀 Absolut ingen skugga över The Carl Seal of Approval men när det gäller kostymfilmer upplever jag att jag och Jojje brukar vara mer synkade…
Aha, kostymfilmer är kanske inte Carls kopp te, eller glas Bourgogne.
Vilken rolig recension! För mig som läst Colette och om Colette i fyrtio år 😉
Håller i stort sett med, filmen var bra (3+) o Keira K mykcet bra.
Tack. 🙂 Kul att du hittade hit och gillade min recension trots att jag är en total novis vad gäller Colette.