Juliet, Naked (2018)

Juliet, Naked inleds på exakt samma sätt som en annan film som jag såg under Malmö Filmdagar. Precis som i A Simple Favor börjar nämligen Juliet, Naked med att vi får se ett klipp från en av huvudpersonernas YouTube-kanal. Där slutar dock likheterna och det till Juliet, Nakeds fördel. I A Simple Favor handlade det om en mamma-vlogg. Här är det musik som är ämnet och mer specifikt ett intresse för en viss (fiktiv) artist vid namn Tucker Crowe (Ethan Hawke).

Den mytomspunna Tucker Crowe gav ut ett album, utnämnt till ett mästerverk av fansen, för över 20 år sen men sen försvann han spårlöst. (Hmm, varför tänker jag på Searching for Sugar Man?) Den som är besastt av Tucker Crowe är Duncan, spelad av brumbjörnen Chris O’Dowd (en perfekt casting!).

Duncans flickvän är Annie (Rose Byrne) och pga av diverse anledningar blir Annie och Tucker brevvänner (ja, fast via e-post förstås). Distanstycke uppstår och det ena leder till det andra och så sitter Tucker på ett plan på väg från USA över pölen till England där Annie och Duncan bor. Fast det vet inte Duncan om… Ja, ni hör ju. Romantik, förvecklingar, humor, USA vs England, hitta-sig-själv, musiknörderi – och ett hajöga.

Jag älskar den här filmen. Ja, det var så rackarns skönt och mysigt att se den att jag gjorde en sån där inverterad bounce-rörelse med armarna när jag kom ut från visningen.

Det är inte ofta jag verkligen uppskattar komedier. Jag skrev lite om det i min recension av The Edge of Seventeen (vilket för ovanlighetens skull var en komedi/dramakomedi som definitivt gick hem hos mig). Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt. Humorn är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?” Ja, vi gör nog det.

Jag tycker Juliet, Naked får till sin beskrivning av vårt sociala medier-samhälle med YouTube-kanaler, Twitter-drev, troll på nätet och den svartvita polemik som förekommer där. Det är inte vanligt på film. Det brukar ofta vara överdrivet och framställt på helt fel sätt. Här görs det med enkelhet och rätt ton utan att man gör nån grej av det.

Jag tror jag gillar brittisk humor lite mer än amerikansk, säger i alla fall min magkänsla. Jag får för mig att brittisk humor är lite mer jordnära, lite varmare, mer mänsklig kanske. I Juliet, Naked får vi kanske en perfekt mix då USA och England möts, åtminstone i form av filmens rollfigurer. Just det där är väl ett klassiskt upplägg i romantiska komedier. En amerikan är i England och träffar kärleken. Notting Hill och så en film med Kate Winslet poppar upp i mitt huvud. Fast i filmen med Winslet är det hon som åker från England till USA och träffar Jack Black. Hmm, vad hette den?

Juliet, Naked är en underbar film. Den har värme, humor men allt blandas upp med allvar och en äkta mänsklighet. Det är en perfekt mix. Jag gillar även att den mot slutet tar en del oväntade vägar och på ett sätt slutar mitt i handlingen.

Juliet, Naked har premiär idag och för mig känns filmen som ett klockrent biobesök. Jag garanterar att du kommer att må bra efteråt. Det gjorde i alla fall jag.

Länkar till fler som skriver om Juliet, Naked hittar ni nedan:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm