Dog Days (2018)

Under förra årets Malmö Filmdagar såg jag filmen Home Again med Reese Witherspoon. Det var en helt galet sockrig och överdriven romantisk komedi. På nåt märkligt sätt, kanske just pga det överdrivet söta, så funkade den på mig. Jag hade aldrig tråkig utan satt roat och skakade på huvudet åt alla montage med mysiga middagar på innergårdar belysta av det varma skenet från papperslyktor på linor.

Vilken film från årets Malmö Filmdagar förtjänar titeln Årets Home Again? Jo, den film det handlar om idag, nämligen den romantiska hundfilmskomedin Dog Days. (Nej, Ulrich Seidl har inget med den här filmen att göra.)

Dog Days inleds på botten. Jag finner den usel. Det är en snuttifierad multihistoriefilm där sekvenserna från varje del är alldeles för korta för att man ska få nån känsla för historien och rollfigurerna. Det är meningslösheter staplade på varandra.

Det som knyter ihop de olika rollfigurerna är deras hundar. Ja, det är i alla så man kan se på det hela om man är snäll. I själva verket är hundarna relativt poänglösa. De fungerar som manusprylar som på ett krystat sätt för handlingen framåt. Exakt samma film hade nog kunnat göras utan hundarna med bara några få och små omskrivningar i manus.

Av de olika historierna så får man väl ändå säga att den med tv-programledaren Elisabeth (Nina Dobrev) är den viktigaste. I ett klassiskt romantiskt komedi-upplägg inleder Elisabeth ett förhållande med Jimmy (Tone Bell), sin nyblivna och inte helt emotsedda kollega på morgon-tv-programmet som hon leder. Börjar deras relation med att de gnabbas? Blir de kära ändå? Blir det sen en fnurra på tråden pga ett missförstånd? Blir de ihop igen på slutet i direktsänd i tv? Ja, säger du?! Nämen, hur visste du det?

Ganska långt in i filmen så uppskattar jag inte dessa banala tramsigheter som vi bjuds på i stora lass i form av förutsägbara scener utan nerv. Men plötsligt, och jag vet inte om den arla morgonstunden i Malmö spelade in, så tryckte filmen på knappar jag inte ens visste fanns. Det är supersmörigt men det spelade inte nån roll eftersom knapparna blev intryckta.

En gammal sorgsen änkling vars enda sällskap är hans kära bulldogg blir av med sin fyrbenta vän när den rymmer. Den hittas av ett par som precis adopterat en ung flicka, en flicka som kommer ut från sitt skal när hon får träffa bulldoggen. Sen måste familjen lämna tillbaka hunden när de inser att den tillhör någon annan som saknar den så så så så mycket. Åh, ni förstår ju. Känslostormarna! Kanske funkar den här delen bäst just eftersom hunden faktiskt spelar en viktig roll här.

Mot slutet hade mitt motstånd brutits ner och jag kunde t.o.m. uppskatta de andra banaliteterna. Det var som att historien om änklingen och bulldoggen fungerade som en medlare eller katalysator som fick mig att tycka att det andra tramset var charmigt snarare än… tramsigt.

Dog Days har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. Det är en perfekt date-film! Mysig och helt ofarlig.

Fler som skriver om Dog Days hittar du nedan:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer