No Time to Die (2021)

18 december, 2022 6 kommentarer

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Alita: Battle Angel (2019)

1 mars, 2020 4 kommentarer

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inglourious Basterds (2009)

8 maj, 2018 2 kommentarer

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Filed under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Downsizing (2017)

15 november, 2017 5 kommentarer

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Legend of Tarzan (2016)

20 juli, 2016 13 kommentarer

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spectre (2015)

16 november, 2015 9 kommentarer

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Carnage

27 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: Carnage
Regi: Roman Polanski
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Och så var det här med Roman Polanski. Oavsett vad han gjorde 1977, oavsett vad han blev anklagad och dömd för, så är han en duktig filmskapare och därför är det trevligt för oss som filmtittare att han fortsätter att göra film, bra film dessutom. Efter den mysiga konspirationshtrillern The Ghost Writer gjorde Polanski en lite mindre film. Den utspelas i princip bara på en plats: i vardagsrummet hos föräldrarna (Jodie Foster, John C. Reilly) till en pojke som blivit slagen i skolan. På besök är föräldrarna (Kate Winslet, Christoph Waltz) till den pojke som slog. Till en början är alla trevliga och kompromissande men ju längre filmen går och ju mer sprit de får i sig desto mer kommer det fram saker som legat och bubblat under ytan.

Upplägget på filmen kanske inte känns så roligt men faktum är att slutresultatet är hysteriskt roligt och underhållande. Filmen är en komedi gjord som en suspense-thriller. Ta t ex det faktum att Winslet och Waltz är på väg ut ur lägenheten minst två gånger men de kommer aldrig riktigt iväg ordentligt utan de pinsamma situationerna fortsätter. Precis när man tror att nu kommer filmen lugna ner sig så fortsätter den bara. Ungefär som den utmärkta filmpostern där karaktärernas uttryck går från glada och lugna till arga och uppretade. Hmm, jag behöver nog se (om) några av Polanskis filmer som t ex Frantic, Bitter Moon, Death and the Maiden och The Ninth Gate som jag antingen inte har sett eller som jag har glömt av.

4/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: