What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

2 Fast 2 Furious

2 Fast 2 FuriousTitel: 2 Fast 2 Furious
Regissör: John Singleton
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Efter den första filmen lämnade Vin Diesel The Fast and Furious-skutan och lämnade över kaptenstiteln till Paul Walker. Hur skulle det gå? Walkers mesiga stelhet funkar ju bara i kontrast till Diesels manliga dito. Utlämnad att styra skutan själv kan väl Walker bara sätta den på grund? (Jag vet, det är referenser till fel färdmedel här.) Walker sekonderas dock av latinoskönheten Eva Mendes och multitalangen Tyrese Gibson eller ännu mer kärnfullt: Tyrese, som spelar clownen/sidekicken/jycklaren Roman Pearce. Så det finns hopp.

F.d. polisen Brian O’Connor (Walker) har efter händelserna i första filmen flytt rättvisan, och startat om i Miami där han streetrejsar och jobbar i Tejs garage. Walkers kompis Tej spelas av rapparen Ludacris. (I första filmen var det Ja Rule som axlade rollen som rapper-turned-skådis.) Rättvisan hinner dock ikapp Brian som efter ett race grips av tullagenten Markham (James Remar). Brians f.d. chef dyker upp och ger Brian ett erbjudande: mot att han jobbar ihop med tullen och FBI för att gripa knarkkungen Carter Verone (Cole Hauser) så kommer hans brott att avskrivas.

Gissa hur Brian ska lyckas infiltrera Verones organisation? Ja men, han ska bli en av Verones förare förstås och jobba med att transportera knark och pengar i höga farter med polisen i bakhasorna. Vem kan passa bättre för jobbet än Brian: den bästa streetföraren som finns. Brian accepterar uppdraget under villkoret att han själv får välja partner. Vem vill han ha? Clownen Roman Pearce förstås, Brians numera kriminella barndomskompis som har fotboja. Även Pearce får samma erbjudande: är han med så ryker fotbojan och han är en fri man.

För att få jobbet behöver Roman och Brian ”vinna” en testkörning. Eva Mendes spelar Verones dam och högra hand och det är hon som ordnar en föraraudition. Vad Verone inte vet är att hon också är undercover-agent som jobbar för tullmyndigheterna. Let the race begin!

VeroneHaha, ja, det här är en harmlös film. Som en barnfilm blandat med Miami Vice. Faktum är att filmen påminner en hel del om Mann’s Miami Vice-film som jag såg för ett tag sen. Våra hjältar är undercover i Miami och tar anställning hos knarkkungen som transportörer för att sätta dit honom. 2 Fast 2 Furious är dock snäppet bättre, främst pga den lättsammare tonen.

Humor var det. Jag kan inte låta bli att gilla Tyrese. Han har ett roligt skratt och en del roliga repliker. En ordvitsare som jag kan inte låta bli att dra på munnen när Tyrese inne på en klubb utbrister: ”Man, it’s a hoasis in here, bro!”. Eller när han vid ett tillfälle gör sig av med en skurk medelst katapultstol och låter höra: ”Ejecto seato!”. Haha. Jag måste också erkänna att jag gillar N2O-knappen som man trycker på för boost. I början av filmen ser vi Brian rejsa (raca? nä!) och man undrar varför han inte använder sin. Svaret blir att han väntar till slutet och då blir det dessutom en dubbeltryckning (underbart!).

Mendes är bra, jag har alltid gillar henne. Ni måste förresten kolla in henne i The Place beyond the Pines gjord tio år efter 2 Fast 2 Furious. Två ganska olika filmer.

Det som händer i filmen är så konstruerat att det blir fånigt. Varför händer vissa saker i filmen? Jo, för att det står i manus helt enkelt. När Brian och Roman behöver varsin bil när de ska testköra för Verone, hur ska de fixa bilarna? Jo, de ska rejsa ihop dem förstås! Fast visst, här finns kanske en poäng med att de då också skaffar sig ett rykte som illegala och duktiga streetförare och därmed lättare får anställning hos Verone. En annan grej jag undrar över och det har jag undrat över även i andra filmer: står det verkligen mängder av stora tunnor med vatten lite överallt på amerikanska motorvägar? Och är det inte lite märkligt att man alltid lyckas krascha rätt in i dessa tunnor?

Problemet med filmen är att den är lite tråkig emellanåt. Dels har vi stele Walker som väl ska verka cool men som ännu framstår som en bortkommen vit snubbe. Dels har man använt för mycket cgi. Cgi-bilar är bra mycket tråkigare än riktiga bilar. Om man inte ser att det är cgi-bilar, ok. Men när det så tydligt syns, nja, då blir det tråkigt. Mot slutet tappar jag intresset lite. Till det bidrar en tråkig massbiljakt med mängder av polisbilar och andra bilar i en enda röra. Tråkigt och parodiskt!

Vi bjuds dock på en del klassiker, som t ex när Verones hantlangare erkänner för Brian att han faktiskt är en duktig bilförare ”You’re a good driver, man, you’re ok”. Och så den sista actionscenen som inkluderar en bil, en yacht och 30 meter vatten mellan dem.

tiretire

Django Unchained

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

%d bloggare gillar detta: