42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jarhead (2005)

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

Furious 7 (2015)

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

The Fast and the Furious: Tokyo Drift

Eh, what? Are we making a movie?

Eh, what? Are we making a movie?

Titel: The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Regissör: Justin Lin
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Har ni sett Billy Bob Thornton-regisserade Sling Blade? Om ni har det, som jag har, så vet ni att en ung liten kille har en av huvudrollerna. Det var en ung liten kille som pratade med en sån där släpande sydstatsamerikanska som ibland är tilltalande (kanske när barn pratar så), ibland mest jobbig. Lucas Black hette den unga skådespelartalangen. Jag gillade Sling Blade mycket, och jag gillade Lucas Black som spelade med en sån där stolt, vrång envishet som bara barn kan ha på film.

Jag gillar inte Lucas Black nåt mer.

I den tredje installationen av The Fast and the Furious lyser både Paul Walker och Vin Diesel (nästan) med sin frånvaro. Istället lyser dumhet i kubik med sin närvaro. Lucas Black lyser med sin stelhet och en skådespelartalang som hämtad från en misslyckad audition. Black har vuxit upp men hans talang har inte växt med honom, snarare tvärtom. Black spelar Sean, en street racing-slyngel på drift som skickas till Tokyo av sin mamma för att där bo med sin pappa – och sköta sig. Det ska väl gå bra. Det finns ju ingen street racing i Tokyo. Eller hur var det nu?

Nej, nej, nej, nej. Inledning är patetisk. Jag tänker att jag har hamnat i ett stereotyp-helvete med jocks och cheerleaders vart jag än tittar. Jag vet inte varför men det funkar betydligt sämre när det är ungdomar det handlar om. Kanske är det skådisarna som inte klarar av att axla sina stereotyper riktigt och då blir det bara fånigt. Eller så gillar jag inte high school-filmer. När Sean kommer till Tokyo blir det aningen mer uthärdligt. Men bara aningen; vi får ju träffa vår tredje rappare-gone-skådis: Lil’ Bow Wow! Ho, oh, nej, sluta nu. Allt är förlåtet Ja Rule, kom tillbaka.

Sung KangHamnar Sean i trubbel? Får han ihop det med gangsterkillens flickvän? Ska han rejsa mot gangsterkillen? Är han i början dålig på den japanska driftingstilen? Blir han tränad av nån som kan? Blir han sakta bättre? Är det Karate Kid 2 fast med bilar? Svar ja på alla frågor.

Filmen är en klassisk ”fisk på torra land”-historia. Sean lallar omkring i Tokyo, på nya skolan eller i parkeringsgarage och försöker vara cool. Det skulle kanske kunna funka men tyvärr finns inga stakes. Skurken är blek. Han kallas D.K. (Drift King) och görs av en skådis (Brian Tee) som är sämre än både Bow Wow och Lucas Black tillsammans. Stelheten personifierad. Seans romans känns bara krystad och hans tjej har egentligen inte nån funktion. Vid ett tillfälle driftar hon lite men bara på skoj tillsammans med Sean i bilen.

Den enda ljuspunkten, och den får man leta efter med lykta (fast vänta, då syns den ju bara sämre…) är rollfiguren ”Han” spelad av coole Sung Kang. ”Han” har jag lärt mig gilla mer och mer i de senare filmerna. Här var han bra men ändå inte nåt speciellt och han kunde definitivt inte rädda filmen från krasch.

Nej, det är helt enkelt en urtråkig film och när Vin dyker upp i en cameo är det bara fånigt.

tire
PS. Ni som kan er The Fast and the Furious vet att Tokyo Drift faktiskt utspelas sist av alla hittills gjorda filmer, sexan inkluderad. Mer om detta senare i temat.

%d bloggare gillar detta: