Tema: Decennier – Ong-bak

decadesDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina kompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Vi har nu nått fram till 00-talet och den här gången handlar det om en spektakulär martial arts-film. Vi pratar om ONG-BAK!

Första gången jag hörde talas om Ong-bak var inför Stockholm Filmfestival 2003. Jag hade vid den här tiden precis börjat uppskatta martial arts-filmer och Ong-bak skulle visas på festivalen. Tyvärr så ingick den (givetvis) i sektionen Twilight Zone och då var det visningar sent (typ kl 23) på vardagskvällar och i små salonger som gällde. Så det blev ingen titt för mig den gången. Två år senare, när jag en sommar jobbade i Östersund, så hittade jag Ong-bak i en lokal videobutik och filmen förgyllde en ljus sommarkväll efter en hård (yeah, right) arbetsdag. Så här tyckte jag Ong-bak då.

Ong-bak är cirkus. Tony Jaa är en cirkusartist. Det är allt jag kommer att skriva om Ong-bak idag. Istället länkar jag till en härlig YouTube-video där vi får se hur Tony och gänget tränade inför filmen. Det framgår ganska tydligt att det krävs mycket träning för att få till det vi får se i den färdiga filmen. Dessutom verkar det vara så att Tony inte förstått det här med smärta och gravitation.

Så. Vad tyckte nu Henke och Christian om detta akrobatiska martial arts-spektakel. Krävs det en speciell gen för att man ska uppskatta em sån här typ av film? Här hittar ni min gamla recension och domen från mina decenniekollegor:

Jojjenito
Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Furious 7 (2015)

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

Tom yum goong


Titel: Tom yum goong (The Protector)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den spektakulära Ong-bak gillade jag just för att den var spektakulär, sjuk men spektakulär. Tony Jaa gjorde tricks jag aldrig sett. Egentligen kanske inte skillnaden mellan Ong-bak och den nya Tom yum goong är så stor, men här överväger det dåliga som givetvis även fanns i Ong-bak. Jag talar om lövtunt men ändå smetigt manus, uselt skådespeleri, töntiga försök till humor, och ett överdrivet våld som ger korvstoppningskänsla ganska snabbt. Det finns några coola fajter, t ex en mot en Capoiera-snubbe på ett vattentäckt golv omgivet av eld, haha. Men jag kan inte ge godkänt till det här dravlet. Ong-bak hade nån sorts skön känsla, det har inte Tom yum goong alls.

2/5

Ong-bak


Titel: Ong-bak (The Muay Thai Warrior)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Ong-bak är en sjuk film, eller kanske en sjukt bra film. När Ong-bak kom så visades den på Stockholm Filmfestival och jag hade tänkt se den då men det blev inte av. Den hamnade på min ska-se-lista och ett par år senare så stod den helt oväntat framför mig på en hylla i en jämtländsk videobutik. Det var bara att greppa filmen och bänka sig i närmsta tv-soffa för att avnjuta drygt en och en halv timme av underhållningsvåld.

Ong-bak är huvudet på en helig lyckobringande Buddha-staty som blir stulet från en fattig by. Nu hotar missväxt och svält byn. Ting (Panom Yeerum aka Tony Jaa) som råkar vara mästare i Muay Thai (Thaiboxning) får i uppdrag att dra till Bangkok för att hämta tillbaks dyrgripen. Nog om det. Glöm handlingen, den är av underordnad betydelse. Det här är nämligen en film som är en ren uppvisning i stunts och fajtingscener med den galet bra Tony Jaa i centrum. I själva verket är det här ingen film utan en cirkusshow där Tony Jaa är huvudattraktionen. Nu har jag kanske inte sett mängder med t ex Hong Kong-action men actionscenerna i Ong-bak är hur som helst de bästa jag har sett på film nånsin. Bitarna mellan de spektakulära actionpartierna kännetecknas av mestadels usla skådespelarinsatser och flortunn handling. Handlingen är faktiskt så tunn att elektroner utan några problem alls skulle tunnla igenom den. Och Tony Jaa är ingen skådis utan en cirkusartist.

Hur som helst, bortsett från handling och skådespelare, så är det här en helt sanslös film. Den har de mest brutala, andlösa, råa, akrobatiska och välkoordinerade actionsekvenser man kan tänka sig. Bäst är kanske fajten på Muay Thai-spelklubben mellan Tony Jaa och den brutala snubben som bl a använder ett kylskåp som vapen. Kyligt gjort, haha. På samma spelklubb får vi även se en blixtsnabb japan (jag tror han hette Yoshiro) vars fötter rörde sig snabbare än vad jag trodde var möjligt. Roligt. I och för sig var han ganska chanslös mot den grymme Tony Jaa…

Filmen börjar faktiskt ganska lovande när det gäller annat än rena fajtingscener. Det hela inleds nämligen med en ganska fint filmad scen som inte är ren action där ett gäng unga killar tävlar om att klättra upp i ett gigantiskt träd för att hämta ner en flagga från toppen. Roligt och annorlunda och med några halsbrytande stunts som såg ut att göra ont. Apropå ont, så ser det ut att göra ont mest hela tiden. Det är armbågar och knän i huvudet, det är brutalt helt enkelt. Jag får en märklig blodtörstande känsla som jag kan tänka mig påminner om hur man känner när man ser en bra tungviktsboxningsmatch live. Även om man (jag) tycker att man (jag) är mot våld så rycks man (jag) med i de stenåldersbrutala fajterna. Främst kanske den sjukt grymma kylskåpsfajten.

Bitvis satt jag och tjöt rätt ut åt de makalösa stuntsen. Jag tappade hakan ett flertal gånger. Så snyggt, så brutalt, så sanslöst att det inte finns. Förutom stuntsen så tyckte jag faktiskt det komiska inslaget, i form av pajasen Petchtai Wongkamlao som spelar en f.d. byinnevånare som blivit småtjuv i Bangkok, var helt ok. Han blir Tony Jaas sidekick i jakten på Ong-bak. Däremot har den här småtjuven en ung tjej som ”partner in crime” och hon spelar över nåt så enormt. Det blev bara för mycket.

Ok, slutbetyget till Ong-bak blir en stark trea. Även om inte det är det som filmmakarna ska fokusera på så är det ändå lite synd att handlingen mellan actionscenerna inte är snäppet bättre. Det sänker helhetsintrycket lite för mycket att dessa scener är mestadels usla. Jag ser fram emot regissören Prachya Pinkaew och Jaas nästa film tillsammans, Tom yum goong.

3+/5

Och recension av just Tom yum goong kommer imorgon!

Uppdatering: Just Ong-bak valdes ut som en av de fredagsfilmerna som Henke, Christian och jag gemensamt skriver om i Tema: Decennier. Här hittar ni Henkes och Christians recensioner.

%d bloggare gillar detta: