Jungle Cruise (2021)

20 februari, 2022 4 kommentarer

Jungle Cruise är som en barnvariant eller en disneyfierad version av The Lost City of Z. Det är herrklubbar där kvinnor inte är välkomna 1916 i London och det diskuteras förlorade skatter som man vill återupptäcka. En skillnad här är att doktor Lily, en kvinna spelad av Emily Blunt, smyger sig in bland männen och vill ge sig ut på sin egen expedition. Med hjälp av en skattkarta och en mystisk pilspets ger hon sig av till Amazonas tillsammans med sin stissige bror McGregor. I hälarna har hon dock en ondskefull tysk prins (Jesse Plemons). Hmm, en elak tysk, tänka sig?!

Vem träffar Lily på i Amazonas? Dwayne Johnson, vem annars? Han spelar Frank som driver nån typ av båtturer i djungeln där man får uppleva ett amazonskt vatten- och djuräventyr kryddat med ordvitsar. De slår sina puns… påsar ihop på jakt efter Yggdrasil (ja, eller Amazonas version i alla fall) vars blommor förmodligen hade eliminerat Corona på ett kick.

Jag har hört en del som klagat på att Amazonas infödingar skildras dåligt eller kanske som en kliché. Hmm, jag vet inte, är det så upprörande att skildra dem i höftskynken och med spjut och pilbågar? Hade de inte pilbågar och höftskynken? Nåväl, jag kommer i alla fall att tänka på en del andra filmer som t ex Aguirre, the Wrath of God och Cannibal Holocaust om man nu vill snacka upprörande skildringar. Men det är ju filmklassiker…

Då tyckte jag snarare att en del gay-skämt som förekom inte var helt lyckade. McGregors stissige figur är ju en vandrande kliché hela han. Nja, det blev för överdrivet och funkade dåligt.

Jaha, men det var väl harmlöst det här. Det är Disney, det är lättsamt, det är cgi-djur, cgi-conquistadorer och tyska protonazister med steampunk-ubåtar. Ja, det är väl kanske inte att räkna med nåt mer när Jungle Cruise, precis som Pirates of the Caribbean-filmerna, bygger på en Disneyåktur. Och man kan väl säga att filmen är just en åktur, en (c)harmlös åktur.

Ja, just det, det höll jag på att glömma. Den romantiska kemin mellan Dwayne Johnson och Emily Blunt är lika med… noll. De kändes mer som gnabbande kompisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

12 augusti, 2020 4 kommentarer

Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.

Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.

Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.

Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.

Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.

Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.

I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.

Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.

Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.

30 minuter senare: Klar!

Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.

tiretiresep

Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Jumanji: The Next Level (2019)

27 mars, 2020 10 kommentarer

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Rampage (2018)

8 november, 2018 8 kommentarer

Ni tror väl inte Dwayne Johnson nöjde sig med att komma ut med bara en action-blockbuster under 2018. Nej, förutom gårdagens Skyscraper så kom ju även Rampage ut. Eller Rampage: Big Meets Bigger som den av nån anledning fick heta i Europa, förutom i Danmark där man döpte filmen till Rampage Out of Control. Håhå jaja.

Det verkar som att filmer som delvis utspelar sig på rymdstationer har blivit populärt bland filmmakarna på sistone. Jag tänker på filmer som Life, The Cloverfield Paradox och Geostorm. Jag undrar om det är framgången med Gravity som är orsaken till denna fixering.

Nu ska sägas att Rampage till största delen inte utspelar sig upp i rymden men den inleds där i en sekvens som fick mig att tänka på avslutningen av just Gravity. Här går det dock inte riktigt lika bra för den kvinnliga rollfiguren som försöker ta sig hem helskinnad till jorden.

Men nånting kommer i alla fall ner till jorden och det är resultatet av experiment som Malin Åkerman och hennes Onda Företag sysslat med uppe på rymdstationen i hemlighet. Jag vet inte, jag bara undrar, men det måste väl finnas bättre sätt att utföra hemliga experiment än att skicka upp ett helt forskningslabb i rymden. En bunker kanske. Den gör ju lite mindre ljud än en rymdraket. Mer diskret på nåt sätt. Lite enklare att ta sig därifrån också.

Nåväl. Det här är ju trams förstås. Släpp taget.

De där proverna landar på olika ställen på jorden. I en vargflock, bland krokodiler i Floridas Everglades och hos en gorilla i en djurpark där The Rock jobbar som primatolog. Gissa vilken effekt proverna har på djuren?

Efter inledningen i rymden fortsätter vi med en helt vansinnig scen där The Rock visar gorillor för några av sina studenter. Snälla, så där går det inte till. Jag vet, det är en film men jag kände att det var på gränsen till oansvarigt att låtsas att gorillor är nån sorts gosedjur och samtidigt är ståuppkomiker.

På samma gång som filmen är dum och orealistisk ska den även vara politiskt korrekt och göra en poäng av att tjuvskyttar är onda, veganer är bra och att man ska rädda djurlivet på vår jord. Njae. Alla de tre sakerna är förstås sanna, ja, två i alla fall, men det hela känns mest dumt och krystat när dessa sanningar sägs bara för att det står i manus. Som att filmen kryssar pk-boxar.

Malin Åkerman, som jag inte sett i speciellt mycket alls tidigare, tyckte jag var alldeles utmärkt som psykopat-VD för Det Onda Företaget. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen. Jag var även smått road av Åkermans rollfigurs yngre bror som var en total wimp.

Naomie Harris, som genetikforskaren som sparkats från Det Onda Företaget, kanske inte hade riktigt lika roligt. Hon kände väl av att det här var en ganska korkad film. Men hon gör ändå en hyfsat stabil insats. Hon spelade ju en mer normal person än Åkerman gjorde och då blir det ju kanske lite tråkigare.

En som hade ungefär lika roligt som Åkerman var Jeffrey Dean Morgan (just det, Negan från The Walking Dead). Han (över)spelar här nån form av myndighetsagent med hjärtat på det rätta stället.

Slutet av filmen urartar tyvärr till en cgi-fest med kaos, destruction och mayhem i form av en slutfajt mellan bjässarna i Chicago, vars centrala delar totalförstörs. Det blir som vanligt för tråkigt med dessa sterila studiomiljöer där man datoranimerar in monster som slåss och byggnader som förvandlas till småsten.

De absoluta slutscenerna bjuder på både pekoral och Stefan & Krister-nivå på humorn. Dumb Meets Dumber.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skyscraper (2018)

7 november, 2018 6 kommentarer

Det blir något av ett Dwayne Johnson-tema den här veckan på bloggen inser jag nu. I Skyscraper spelar The Rock en familjefar med ett amputerat ben. Benet förlorade han när han jobbade som polis (eller om det var FBI-agent) några år tidigare i ett gisslandrama. Gissa vem som var läkaren som vårdade honom när han vaknade upp på sjukhuset? Jo, hans blivande fru förstås. Ostigt!

Nu befinner sig familjen (som inkluderar två söta barn) i Hongkong där The Rock ska jobba med att certifiera säkerhetssystemet i en ny och gigantiskt hög skyskrapa. Världens högsta! Men något står inte rätt till. Skurkar vill illa och The Rock och hans familj hamnar i skottlinjen. Det slutar med att skyskrapan börjar brinna med frun och barnen kvar ovanför branden och The Rock utanför, till synes maktlös.

Vad göra? Kanske ska The Rock friklättra uppför en byggkran och sen hoppa från den in i skyskrapan ovanför elden samtidigt som polisen skjuter på honom eftersom man tror är han är den som har satt eld på byggnaden? Ja, så gör vi.

Det här är givetvis trams, men det är ändå hyfsat underhållande trams. Vad funkade? Jo, exempelvis hela sekvensen när The Rock ska ta sig in i den brinnande skyskrapan från den där byggkranen. Här bjuds man på hisnande scener som skapade berg-och-dal-bane-sug i magen. Dessutom använder man det faktum att The Rock har en benprotes på ett fantasifullt och roligt sätt. Och bara det faktum att The Rocks rollfigur har en protes och att det faktiskt inte görs nån grej av det kändes udda och fräscht. Och då menar jag att filmen inte framställer det som ett problem för The Rock utan som en vardaglig grej… ja, förutom då när han använder protesen som ett finurligt verktyg likt MacGyver.

Jag gillade att The Rocks fru, spelad av Neve Campbell från Party of Five (åh, 90-talsnostalgi), faktiskt fick en hel del att göra på egen hand. Sen kanske det var lite trött att hon i slutet hamnar i en fajt med just den kvinnliga lejda hejduken medan The Rock tar sig an den manliga huvudskurken.

Nu till det som kanske inte funkade så bra. Apropå den där kvinnliga underhuggaren så ska hon framställas som nån sorts badass. Men hon är egentligen bara en brutal psykopat som gillar våld och mord. Det gör inte en till en badass. Vid ett tillfälle låter hon medelst kulsprutor meja ner ett drygt tjog totalt oskyldiga personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det blir bara rått och brutalt, speciellt eftersom filmen samtidigt är sentimental och ostig. Det skär sig på ett äckligt sätt för mig. Jag har samma problem med John Woos filmer. Kanske använder sig filmmakarna medvetet av samma stilgrepp för att locka den kinesiska marknaden.

En detalj som filmen inte förstått är hur man lägger fram skurkarnas plan på ett sätt som drar in oss tittare i filmen. Här fattar man ingenting. Vi vet inte ens vilka skurkarna är och än mindre vad de har för plan. Detta faktum adderar inte mer spänning utan enbart förvirring. I slutet får en av rollfigurerna berätta för The Rock (och för oss tittare) vad som egentligen ligger bakom allting. Ett typexempel på dåligt filmberättande, dåligt manus.

Det var kul att se Pablo Schreiber, dvs Nick Sobotka från hamnsäsongen av The Wire (yay!), som The Rocks gamla FBI-kollega. Jag vet att jag alltid påpekar när jag ser gamla The Wire-skådisar men jag kan inte låta bli. Idris Elba kommer alltid vara Stringer Bell för mig, Michael K. Williams alltid Omar. Så är det bara, och samma sak gäller de övriga skådisarna från den episka tv-serien.

Slutfatjen högst upp i skyskrapan måste väl vara en homage till det avslutande råkurret i spegelsalen i Enter the Dragon? Slutet efter slutfajten är bedrövligt smetigt och det smetiga förstärks av den eländiga musiken. Har jag nånsin hört en sämre avslutningslåt i en film? ”Fighting through the flaaaaames”. Godnatt. Och ändå delar jag ut betyget 2,5/5. Ja, jag hade faktiskt aldrig tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Och, ja, hoppet är möjligt. Eller?

Filed under Action, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Central Intelligence (2016)

5 november, 2018 Lämna en kommentar

Efter att ha sett överraskningen Jumanji 2 med Dwayne Johnson blev jag en sen kväll sugen på att kolla in nåt annat förhoppningsvis lika lättsamt och samtidigt underhållande. Valet föll på Central Intelligence med klippan själv, även här ihopparad med den lille komikern Kevin Hart.

Johnson spelar den biffige (nähä?) CIA-agenten som var överviktig och mobbad nörd i high school. Harts rollfigur var däremot skolans populäraste kille men sen blev han en tråkig revisor. 25 år efter att de gått ut skolan möts deras vägar igen.

Det är ett klassiskt upplägg med en snubbe som hade ambitioner i high school men som sen slutar på ett grått 9-5-jobb (ja, eller 8-4-jobb är det väl snarare i Sverige). In sveper en Manic Pixie Dream Girl som en vind och får vår hämmade man att leva upp. I det här fallet är det dock en Manic Pixie Dream Boy i form av The Rock. Jag gillade just den lilla twisten även om det förstås förekommit tidigare på film.

Det är mycket nostalgi i filmen. The Rocks rollfigur lever kvar i 90-talet med magväska och allt. Framförallt är det dock väldigt fånigt. Dessutom känns hela filmen väldigt stressad. Det är som filmmakarna, främst klipparna, trott att man inte skulle klippa filmen utan filmens trailer i nån sorts långformat. Stressigt och fånigt är nog mina slutintryck. Lite kul var dock filmens blooper reel som visades under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

9 april, 2018 4 kommentarer

Efter filmspanarträffen i lördags då vi såg skräckisen A Quiet Place var jag sugen på att se ytterligare en film. Nåt ganska lättsamt tänkte jag. Under middagen nämnde Cecilia att hon hade samma tanke, att avsluta kvällen med en film eller kanske några tv-serie-avsnitt eller två. Fiffi tipsade bl a om Jumanji: Welcome to the Jungle. Cecilia var inte speciellt pepp på att se The Rock springa omkring i en tv-spels-djungel. Det var däremot jag. 🙂

Jag slog mig alltså ner i soffan för att kolla in den något oväntade uppföljaren till äventyrsklassikern (nåja) med Robin Williams från 1995. En ”klassiker” som jag inte sett och aldrig varit intresserad av att se.

Det som lockade mig med uppföljaren var dels att den har blivit en biosuccé världen över (jag undrade helt enkelt varför) och dels hittar vi ju Dwayne Johnson i filmen, och han brukar kunna lyfta ganska platt material. Förklaringen till att filmen gjordes från första början stavas förmodligen just The Rock. Filmbolaget hade väl på känn att det skulle bli en brottarhit då man kunde luta sig mot klippan som är den populäraste actionskådisen just nu.

Så vad har vi då? Ja, det hela inleds som en fånig standardmässig high school-komedi där 30-åriga skådisar spelar 17-åringar. Just dessa 17-åringar är som stöpta i stereotypform 1A, dvs Nörden, Sportkillen (som får hjälp med läxorna av Nörden), Den Populära Tjejen och slutligen Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen.

Det slumpar sig så att de alla à la The Breakfast Club får kvarsittning. Istället för att jobba med uppgiften de blivit tilldelade hittar de ett gammal tv-spel som de drar igång och vips så har de sugits in i spelet Jumanji. Låt äventyret börja.

Jag vet inte hur det var i originalet men en rolig twist här är att de inte är sig själva väl inne i spelet utan istället de avatarer som de valde när de startade spelet. Nörden förvandlades till Dwayne Johnson, Sportkillen till lille Kevin Hart, Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen till en Lara Croft-kopia (Karen Gillan) och Den Populära Tjejen till… ingen mindre eller större än Jack Black.

Jag hade roligt under titten och filmen fyllde därför sitt syfte för mig. Skådisarna, kanske framförallt Johnson, bjuder på och driver med sig själva. Jag gillade hur deras rollfigurer i spelet var en kombination av deras verkliga jag och deras avatar-jag. Johnson är en stenhård ledare ibland men ibland livrädd för ekorrar. Jack Black fungerade utmärkt som mean girl med hjärtat på det rätta stället (förstås). Kevin Hart påminner mig om Chris Tucker och jag är kanske en av få som inte stör sig nåt enormt på Tucker och hans gälla gnälliga röst.

Tv-spels-referenserna haglar och då handlar det om hur det var på 90-talet i spelvärldar. Våra hjältar har förstås tre liv inne i spelet. Kevin Hart har en ryggsäck som rymmer det ena vapnet efter det andra. Hur vapnen får plats kan man undra. Det dyker upp figurer som vad du än säger till dem upprepar samma sak, såvida du inte ställer exakt rätt fråga då de plötsligt ändrar sig för att visa den där kartan du är ute efter.

Skurken var inte speciellt bra. Han spelas av Bobby Cannavale men hade lika gärna kunnat spelas av en ren cgi-figur. Lite synd att han var så trist.

Filmens avslutning var inte klockren. Som så ofta blev det aningens ospännande och cgi-tungt. Men ändå helt ok. Nej, jag hade faktiskt förvånansvärt roligt under titten. Kanske ska man ta sig en titt på Dwayne Johnson och Kevin Harts andra samarbete Central Intelligence för lite mer stupid fun?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina och de andra filmspanarnas tankar om A Quiet Place kan ni ta del av på onsdag morgon.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fate of the Furious (2017)

13 maj, 2017 4 kommentarer

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

San Andreas (2015)

19 december, 2015 2 kommentarer

San AndreasDwayne Johnson är ju en klippa att luta sig mot om en jordbävning skulle bryta ut. The Rock spelar alltså en räddningsarbetare i Kalifornien som åker i runt i sin helikopter för att undsätta folk i nöd.

San Andreas inleds lite som en Bond-film, med en actionfylld sekvens som egentligen inte hänger samman med resten av filmen. En tjej åker av vägen och nerför ett stup. Hon klarar fallet men bilen riskerar att rasa vidare ner i en djup ravin. Innan det händer måste The Rock & Co rädda tjejen.

Det jag tyckte var märkligt i den här inledningsscenen var att räddningsarbeterna beslutade sig för att säkra bilen först istället för få ut tjejen. Men visst, de tänkte väl att om de skulle ge sig in i bilen för att få ut henne eller att hon själv skulle klättra ut så fanns det risk att bilens postition rubbades och att den skulle rasa ner. Fast nu fanns tjejen inom räckhåll och det logiska hade varit att rädda henne först. Nu började de istället ett ganska omständligt och vanskligt arbete för att med breda tygband försöka spänna fast bilen. Det kändes som att det jobbet var mer riskfyllt och tog längre tid än att helt enkelt spänna fast tjejen i en sele och lyfta upp henne. Haha, jag vet inte varför jag störde mig på det här så mycket men det gjorde jag tydligen.

Efter det här drar filmen igång på allvar. Vi har Forskaren (Paul Giamatti) som jag trodde ingen skulle lyssna på. Skillnaden här var att folk faktiskt lyssnade på honom när han sa att det skulle komma en fruktansvärd jordbävning. Vi har Hjälten (The Rock), hans Dotter (Alexandra Daddario) och Exfru (Carla Gugino). Vi har – givetvis – Exfruns Nya Man (Ioan Gruffudd).

Vi har även Kylie Minogue (!) som spelar Exfruns Nya Mans syster. Systern är givetvis en bortskämd, osympatisk bitch. Exfruns Nya Man är dock snäppet värre. Han är både osympatisk, idiot och feg. Jag skrev att man faktiskt lyssnade på Forskaren i filmen och därmed bröt lite mot det vanliga mönstret i den här typen av katastroffilmer. När det gäller Exfruns Nya Man var det tvärtom. Där vred man upp volymen till elva.

Handlingen går ut på att… ja, den går ut på att Hjälten ska rädda sin Exfru, sin Dotter och alla andra han hinner med att rädda (förutom Exfruns Nya Man). Twisten är att när skiten träffar fläkten så befinner sig Hjälten och Exfrun i Los Angeles och Dottern och Exfruns Nya Man i San Francisco. Dottern har fått skjuts dit av Exfruns Nya Man – i en privatjet förstås.

I San Francisco har Exfruns Nya Man för övrigt byggt världens mest stabila skyskrapa nånsin. Ja, vi får väl se…

Dottern hookar upp med två brittiska bröder när Exfruns Nya Man har fegat ur. Jag gillade att de var just britter de här charmiga pojkarna. Oftast är väl britter skurkar i amerikanska storfilmer. Så inte här.

(I Peru och Mexiko och andra syd- eller mellanamerikanska länder vet (eller visste åtminstone) man hur man ska bygga för att klara jordbävningar och det är därför som urgamla murar, pyramider och andra byggnader finns kvar där än idag. De var stabila byggnadsmästerverk. Man visste hur man skulle sammanfoga stenar på ett sätt som bäst motverkade skakningar som en jordbävning orsakar. Jag tycker sånt här är fascinerande. En handfast kunskap som inhämtats (ofta empiriskt) under lång tid och som sedan förhoppningsvis lever vidare genom generationerna.)

Hur gick det för Exfruns Nya Mans byggnad? Ja, den stod ganska länge i alla fall och jag tror faktiskt den räddade livet på våra hjältar.

Jag gillade en hel del med filmen väldigt länge. Jag var med på åkturen. Apropå klassiska karaktärer så bjuds vi även på Det Gamla Paret som kramar om varandra en sista gång innan de förintas. Men, MEN, MEN, jag såg inte HUNDEN. Vart tog den vägen?! Jag saknade Hunden.

Jag var villig, precis innan slutsekvensen drog igång, att dela ut en trea till San Andreas. Men så kunde filmmakarna inte hålla sig utan kände sig tvungna att ta med den vajande Amerikanska Flaggan och låta en av karaktärerna droppa en ostig replik. Tyvärr, men då rann det över i ostbägaren för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Greppet att skriva stereotypa rollfigurer och andra detaljer med stor förstabokstav är givetvis lånat från Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord som en hyllning till hennes fyndiga och väldigt roliga texter om filmer i stil med San Andreas. DS

Filed under Action, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furious 7 (2015)

7 april, 2015 17 kommentarer

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

Filed under Action, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: