Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.
Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.
Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.
Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.
Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.
Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.
Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.
Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.
Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.
I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.
Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.
Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.
30 minuter senare: Klar!
Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.
Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.
Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.
Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.
Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.
Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.
Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).
Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.
Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.
Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.
Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).
Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).
Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.
Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.
De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.
Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.
Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.
John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.
Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.
John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.
Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.
Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.
En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.
En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.
Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.
Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?