Godzilla vs. Kong (2021)

Varför inte beta av ytterligare en MonsterVerse-film när vi ändå håller på. I fredags handlade det om Godzilla: King of the Monsters och idag så drabbar Godzilla samman med Kong, kungen själv i den fjärde filmen Godzilla vs. Kong.

Under inledningen av filmen så känner jag att jag missat en film eller så var jag inte uppmärksam nog under Kong: Skull Island och Godzilla: King of the Monsters. Kong har alltså blivit snäll?! Hmm, ja, det kanske han har varit hela tiden när jag tänker efter, i alla Kong-filmerna. Här är det som vanligt en tjej som bondar med Kong, i det här fallet en väldigt liten tjej istället för t ex Naomi Watts.

Så Kong är snäll, i alla fall mot den lilla tjejen. Sen är det alla onda män (och kvinnor) som vill dra nytta av Kong på ett eller annat sätt. I det här fallet är det vår egen Alexander Skarsgård som vill få hjälp av Kong att slåss mot Godzilla som är på ingång för att göra kaos med människorasen.

Filmen har en alldeles för stor rollbesättning. Förutom Skarsgård har vi Rebecca Hall, unge Julian Dennison (från Hunt for the Wilderpeople), Millie Bobby Brown (från den förra filmen), Brian Tyree Henry (som en visselblåsarpodcastare), Lance Reddick (från The Wire, yay!), Kyle Chandler (även han från den förra filmen) och några barnskådisar till förutom Dennison. Puih.

Vissa av miljöerna i filmen (ja, eller snarare en viss specifik miljö) påminner mig om Avatar eller Jules Verne-historierna Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön (jag tänker kanske främst på filmen Journey 2: The Mysterious Island med The Rock). Ni vet, en sån där dold jättevärld som gör att man säger ”wow”.

Mot slutet blir det många och långa fajter i stadsmiljö mellan Kong och Godzilla. I slowmotion. Det är inte uruselt, och ibland var det till och med lite roligt med samspelet mellan ungdomarna Brown och Dennison samt podcaster-Henry. En mellanmjölkstvåa blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Jag kände till Taika Waititi innan jag visste att jag kände till honom och framförallt innan han blev Ragnarök-regissör med hela folket. Jag såg nämligen hans film Boy på Stockholm Filmfestival 2010. Jag gillade den inte alls. Det var en jönsig dramafamiljekomedithriller som inte funkade för mig.

Skulle då Waititis relativt omtalade och hyllade Hunt for the Wilderpeople funka bättre. Nja, aningens. Men inte mer.

Den stökige Ricky (Julian Dennison) skickas av myndigheterna ut på landet hos en fosterfamilj för att veta hut eller för att ingen annan klarar av honom. Han hamnar hos en motvillig Sam Neill och hans mindre motvilliga fru. Oväntade händelser leder dock till att Neill får ta ansvar för grabben och de båda befinner sig plötsligt ute i bushen på flykt från myndigheterna.

Är det så att jag har svårt för barn på film som inte säger nånting, barn som är helt tysta. (Nej, det funkade ju i Moonlight.) Här vet jag inte varför men jag blev irriterad till slut på att Ricky inte säger ett ord. Ska man tycka han är cool, eller? Och nån vidare bråkstake var han ju inte heller. Till slut öppnar han ändå munnen men det dröjde ett bra tag.

Neill och Ricky har väl en hyfsad kemi. Det är det klassiska upplägget med vresig äldre man som mjuknar när han får ett barn på halsen. Ricky kände jag inget för. Jag får aldrig reda på nåt om honom som person tycker jag. Han gillar Tupac, det är typ det.

Sen var det det här med Waititis typ av humor som helt enkelt inte funkar för mig. Det är en typ av metagrep som aldrig riktigt funkar för mig. Det blir mest tramsigt. Intern meta funkar för mig, extern meta mer sällan. Hunt for the Wilderpeople kryllar av filmreferenser. Det är lika många filmreferenser som grässtrån i den nyzeeländska bushen. Några exempel: First Blood, Bonnie and Clyde, Woodstock, Crocodile Dundee, Menace II Society, mm.

Tyckte jag mig även känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: