Whale Rider (2002)

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Soul (2020)

Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.

Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.

Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.

Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.

I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.

På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!

Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.

När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.

I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.

Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.

Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.

Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.

Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).

 

Fred Wesley svänger

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Jag kände till Taika Waititi innan jag visste att jag kände till honom och framförallt innan han blev Ragnarök-regissör med hela folket. Jag såg nämligen hans film Boy på Stockholm Filmfestival 2010. Jag gillade den inte alls. Det var en jönsig dramafamiljekomedithriller som inte funkade för mig.

Skulle då Waititis relativt omtalade och hyllade Hunt for the Wilderpeople funka bättre. Nja, aningens. Men inte mer.

Den stökige Ricky (Julian Dennison) skickas av myndigheterna ut på landet hos en fosterfamilj för att veta hut eller för att ingen annan klarar av honom. Han hamnar hos en motvillig Sam Neill och hans mindre motvilliga fru. Oväntade händelser leder dock till att Neill får ta ansvar för grabben och de båda befinner sig plötsligt ute i bushen på flykt från myndigheterna.

Är det så att jag har svårt för barn på film som inte säger nånting, barn som är helt tysta. (Nej, det funkade ju i Moonlight.) Här vet jag inte varför men jag blev irriterad till slut på att Ricky inte säger ett ord. Ska man tycka han är cool, eller? Och nån vidare bråkstake var han ju inte heller. Till slut öppnar han ändå munnen men det dröjde ett bra tag.

Neill och Ricky har väl en hyfsad kemi. Det är det klassiska upplägget med vresig äldre man som mjuknar när han får ett barn på halsen. Ricky kände jag inget för. Jag får aldrig reda på nåt om honom som person tycker jag. Han gillar Tupac, det är typ det.

Sen var det det här med Waititis typ av humor som helt enkelt inte funkar för mig. Det är en typ av metagrep som aldrig riktigt funkar för mig. Det blir mest tramsigt. Intern meta funkar för mig, extern meta mer sällan. Hunt for the Wilderpeople kryllar av filmreferenser. Det är lika många filmreferenser som grässtrån i den nyzeeländska bushen. Några exempel: First Blood, Bonnie and Clyde, Woodstock, Crocodile Dundee, Menace II Society, mm.

Tyckte jag mig även känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: