Pixar: Soul (2020)

Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.

Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.

Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.

Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.

I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.

På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!

Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.

När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.

I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.

Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.

Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.

Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.

Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).

 

Fred Wesley svänger

Kuso (2017)

Kuso dök upp på Monsters of Film 2017 och jag passade på att se den, inte på bio utan via SF Anytime. Den verkade tillräckligt bisarr för att vara sevärd men den främsta anledningen till att jag valde den var att min musikhusgud George Clinton skulle vara med. Även att Aphex Twin bidragit musikaliskt till filmen lockade mig.

Det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder. Ja, ni hör ju. Det hela berättas i form av fyra kortfilmer och till filmens försvar får jag säga att den röda tråden är betydligt tydligare här än i Stimulantia som det handlade om i söndags.

George Clinton spelar en doktor i en av filmerna. Han får en patient som är rädd för kvinnobröst och patienten vill bli botad från sin fobi. Botemedlet är en stor larvliknande varelse som lever i doktor Clintons anus. Japp.

Att George Clinton är med känns helt galet men sen kommer jag på att han har gjort låtar med titlar som ”Promentalshitbackwashpsychosis Enema Squad (The Doo-Doo Chasers)” och tänker att det är i sin ordning.

Som Movies – Noir brukar uttrycka det: ja, vad ska man säga? Jag hatar inte filmen. Den är äcklig men inte tillräckligt äcklig för att ge mig total avsmak. Musiken är rätt så schysst. Inledningsvis får jag Frank Zappa-vibbar. När det gäller andra filmer så kommer jag då och då att tänka på David Lynch och främst hans ”rädd för att få barn”-skräckis Eraserhead. Lite Troma-vibbar också kanske?

Kuso är regisserad av musikern Flying Lotus a.k.a. Steven Ellison och om man tittar på en av hans musikvideor så får man en känsla för stilen i Kuso. Udda och äckligt på ett konstigt sätt. Det är liksom nåt som är fel, väldigt fel.

Det kan givetvis inte bli i närheten av ett godkänt betyg till Kuso. Nej, då tittar jag hellre på några av Chris Cunninghams musikvideor (se nedan) som han gjort ihop med Aphex Twin. Där får man en lagom dos obehag och äckel. Här blev det en överdos av äckelhumor. Ett problem är att Kuso är en ganska kort film men den känns ändå väldigt lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aphex Twin – ”Rubber Johnny”

%d bloggare gillar detta: