Hunt for the Wilderpeople (2016)

Jag kände till Taika Waititi innan jag visste att jag kände till honom och framförallt innan han blev Ragnarök-regissör med hela folket. Jag såg nämligen hans film Boy på Stockholm Filmfestival 2010. Jag gillade den inte alls. Det var en jönsig dramafamiljekomedithriller som inte funkade för mig.

Skulle då Waititis relativt omtalade och hyllade Hunt for the Wilderpeople funka bättre. Nja, aningens. Men inte mer.

Den stökige Ricky (Julian Dennison) skickas av myndigheterna ut på landet hos en fosterfamilj för att veta hut eller för att ingen annan klarar av honom. Han hamnar hos en motvillig Sam Neill och hans mindre motvilliga fru. Oväntade händelser leder dock till att Neill får ta ansvar för grabben och de båda befinner sig plötsligt ute i bushen på flykt från myndigheterna.

Är det så att jag har svårt för barn på film som inte säger nånting, barn som är helt tysta. (Nej, det funkade ju i Moonlight.) Här vet jag inte varför men jag blev irriterad till slut på att Ricky inte säger ett ord. Ska man tycka han är cool, eller? Och nån vidare bråkstake var han ju inte heller. Till slut öppnar han ändå munnen men det dröjde ett bra tag.

Neill och Ricky har väl en hyfsad kemi. Det är det klassiska upplägget med vresig äldre man som mjuknar när han får ett barn på halsen. Ricky kände jag inget för. Jag får aldrig reda på nåt om honom som person tycker jag. Han gillar Tupac, det är typ det.

Sen var det det här med Waititis typ av humor som helt enkelt inte funkar för mig. Det är en typ av metagrep som aldrig riktigt funkar för mig. Det blir mest tramsigt. Intern meta funkar för mig, extern meta mer sällan. Hunt for the Wilderpeople kryllar av filmreferenser. Det är lika många filmreferenser som grässtrån i den nyzeeländska bushen. Några exempel: First Blood, Bonnie and Clyde, Woodstock, Crocodile Dundee, Menace II Society, mm.

Tyckte jag mig även känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar?