Ong-bak

Titel: Ong-bak (The Muay Thai Warrior)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ong-bak är en sjuk film, eller kanske en sjukt bra film. När Ong-bak kom så visades den på Stockholm Filmfestival och jag hade tänkt se den då men det blev inte av. Den hamnade på min ska-se-lista och ett par år senare så stod den helt oväntat framför mig på en hylla i en jämtländsk videobutik. Det var bara att greppa filmen och bänka sig i närmsta tv-soffa för att avnjuta drygt en och en halv timme av underhållningsvåld.

Ong-bak är huvudet på en helig lyckobringande Buddha-staty som blir stulet från en fattig by. Nu hotar missväxt och svält byn. Ting (Panom Yeerum aka Tony Jaa) som råkar vara mästare i Muay Thai (Thaiboxning) får i uppdrag att dra till Bangkok för att hämta tillbaks dyrgripen. Nog om det. Glöm handlingen, den är av underordnad betydelse. Det här är nämligen en film som är en ren uppvisning i stunts och fajtingscener med den galet bra Tony Jaa i centrum. I själva verket är det här ingen film utan en cirkusshow där Tony Jaa är huvudattraktionen. Nu har jag kanske inte sett mängder med t ex Hong Kong-action men actionscenerna i Ong-bak är hur som helst de bästa jag har sett på film nånsin. Bitarna mellan de spektakulära actionpartierna kännetecknas av mestadels usla skådespelarinsatser och flortunn handling. Handlingen är faktiskt så tunn att elektroner utan några problem alls skulle tunnla igenom den. Och Tony Jaa är ingen skådis utan en cirkusartist.

Hur som helst, bortsett från handling och skådespelare, så är det här en helt sanslös film. Den har de mest brutala, andlösa, råa, akrobatiska och välkoordinerade actionsekvenser man kan tänka sig. Bäst är kanske fajten på Muay Thai-spelklubben mellan Tony Jaa och den brutala snubben som bl a använder ett kylskåp som vapen. Kyligt gjort, haha. På samma spelklubb får vi även se en blixtsnabb japan (jag tror han hette Yoshiro) vars fötter rörde sig snabbare än vad jag trodde var möjligt. Roligt. I och för sig var han ganska chanslös mot den grymme Tony Jaa…

Filmen börjar faktiskt ganska lovande när det gäller annat än rena fajtingscener. Det hela inleds nämligen med en ganska fint filmad scen som inte är ren action där ett gäng unga killar tävlar om att klättra upp i ett gigantiskt träd för att hämta ner en flagga från toppen. Roligt och annorlunda och med några halsbrytande stunts som såg ut att göra ont. Apropå ont, så ser det ut att göra ont mest hela tiden. Det är armbågar och knän i huvudet, det är brutalt helt enkelt. Jag får en märklig blodtörstande känsla som jag kan tänka mig påminner om hur man känner när man ser en bra tungviktsboxningsmatch live. Även om man (jag) tycker att man (jag) är mot våld så rycks man (jag) med i de stenåldersbrutala fajterna. Främst kanske den sjukt grymma kylskåpsfajten.

Bitvis satt jag och tjöt rätt ut åt de makalösa stuntsen. Jag tappade hakan ett flertal gånger. Så snyggt, så brutalt, så sanslöst att det inte finns. Förutom stuntsen så tyckte jag faktiskt det komiska inslaget, i form av pajasen Petchtai Wongkamlao som spelar en f.d. byinnevånare som blivit småtjuv i Bangkok, var helt ok. Han blir Tony Jaas sidekick i jakten på Ong-bak. Däremot har den här småtjuven en ung tjej som ”partner in crime” och hon spelar över nåt så enormt. Det blev bara för mycket.

Ok, slutbetyget till Ong-bak blir en stark trea. Även om inte det är det som filmmakarna ska fokusera på så är det ändå lite synd att handlingen mellan actionscenerna inte är snäppet bättre. Det sänker helhetsintrycket lite för mycket att dessa scener är mestadels usla. Jag ser fram emot regissören Prachya Pinkaew och Jaas nästa film tillsammans, Tom yum goong.

3+/5

Och recension av just Tom yum goong kommer imorgon!

Uppdatering: Just Ong-bak valdes ut som en av de fredagsfilmerna som Henke, Christian och jag gemensamt skriver om i Tema: Decennier. Här hittar ni Henkes och Christians recensioner.