Parasite (2019)

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolikt. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: