Us (2019)
10 april, 2019 9 kommentarer

Ser du kaninen?
Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!
Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.
När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.
Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.
Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.
Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.
Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.
När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.
Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.
I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.
Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.
Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl
”I Got 5 On It (Tethered Mix)”
Pingback: Us (2019) | The Nerd Bird
Pingback: Us (2019) | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: Us (2019 USA) | FILMITCH
De problem du nämner hade jag med Get out här valde jag att bara åka med på turen och funderade inte speciellt mycket på vare sig budskap eller logik. Då funkade filmen för mig över förväntan.
Jag har inte lika svårt som Sofia att släppa logiken men svårt nog för att inte köpa slutakten i Us.
Vi verkar ha haft en liknande upplevelse i och med problemen med tredje akten. Filmen stendör i slutet. Det var synd att han här kände sig manad att försöka förklara vad som händer allt för mycket. I det hänseendet var Get out mycket bättre hanterad. Och jag tror inte, korrektion vet, att man inte behöver bo i USA för att kunna gilla Get out. Jag gillade den mycket.
En kommentar angående den stora twisten i filmen. Förresten, ska du kanske spoilermarkera den? Jo, det verkar som att Adelaide inte vet om sin hemlighet under stora delar av filmen. Peele säljer framgångsrikt in att familjen Wilson är mysig och skön (något som framgår i flera av våra bloggkompisars texter), men egentligen är hon inte så ”oskyldig” som det verkar. När sedan switchen kommer inklusive sista scenen så är hon mycket medveten om vem hon är. Det känns som att manus anpassas enkom för att fucka med åskådarnas mind. Det är en ren anpassning till vad som behövs för filmen, inte något som är en del av storyn. Denna typ av switch blir så mycket bättre när den är integrerad i handlingen. Det hade varit bättre om Adelaide hela tiden varit off, att Peele lekt med en obehaglig känsla långt innan Adelaide mötte skuggfamiljen (som han gjorde i Get out)…
Nu ser jag kaninen! 🙂
Tack för påpekandet. Har lagt till spoilermarkering i början.
Ja, jag håller med om att hur Adelaide framställs känns lite märkligt. Hon är ju uppenbart rädd men samtidigt ovetande or so it is portrayed. Sen blir både hon, vad det verkar, och tittarna överraskade över att hon i själva verket är en fjättrad. Du har nog rätt i att det finns antydningar till Shyamalansyndrom här.
Kanske är så att Peele blir en ny Ti West. Dvs en regissör som är bättre på att bygga upp än avsluta?
Hmmm, har aldrig ens tänkt på skräckpotentialen i att möta en dubbelgångare. Det skulle nog vara otäckare än home invasion men känns samtidigt mer osannolikt. Du vet, klassisk riskvärdering med ”påverkan” och ”sannolikhet” 🙂
Att Peele velat lägga på ett lager för mycket blir tydligt med både Hands Across Am och Shyamalan-vändningen. Handhållningen blir märklig som manifestation när det kommer _efter_ utrotningen av ”originalen”. Shyamalan-vändningen krånglar bara till saker i onödan eftersom den egentligen är helt meningslös.
Jo, jag noterade det även i min Get Out-text, hur det liksom faller ihop under den sista akten när allt ska förklaras. Obs! Har inte sett en enda Ti West-film men förstår vad du menar.
Osannolikt hit och osannolikt dit. Det är läskigt som fan!
Japp. Medhåll om det du skriver i ditt sista stycke. Shyamalansyndrom. Undrar om det finns ett botemedel. Vi får väl se i Peeles nästa film.