The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Gamer (2009)

GamerPrecis Conspiracy Theory som jag skrev om i morse så var Gamer en film som jag hittade på Netflix precis när de hade startat i Sverige. Om Conspiracy Theory var sisådär så var den ändå rena mästerverket jämfört med Gamer. Världen som skildras i filmen är en värld där man spelar populära spel där man styr andra människor. Spelaren har alltså en livs levande egen avatar. I extremvarianten är det dödsdömda fångar som ska slakta varandra. Jag minns inte så många detaljer men jag minns en äcklig smutsig känsla. Nej, det här är sagolikt dåligt med jobbigt våld och spelinfluenser som bara är jobbiga. En jobbig film.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Cloud Atlas

Cloud AtlasTitel: Cloud Atlas
Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag och min f.d. kollega Anders upptäckte när vi började jobba tillsammans för ganska många år sen att vi delade intresset för film och oftast uppskattade vi ungefär samma typ av film. Bl a upptäckte vi att vi båda gillade David Lynch och det är ju ett tecken om något på att man har bra smak, haha. Vi införde därför en tradition med torsdagsbio, en tradition som vi fortfarande håller vid liv. Ibland kan det bli en film i månaden, ibland går det ett halvår, men när vi väl kollar in en film är det alltid trevligt. Första filmen vi såg var Der Untergang och den senaste var Searching for Sugar Man. Oftast är det jag som kommer med förslag på film eftersom jag är mest insatt i the latest goings-on the worlds of film. Roligast var när nog när vi såg True Grit och Anders efter filmen sa att ”Det var väldigt mycket bröderna Coen över den här filmen och jag gillar ju Coen-bröderna och därför även den här flmen. Jag undrar om regissören inspirerats av the Coens?”.

För ett tag sen postade jag min gamla recension av just Der Untergang och där skrev jag att nästa torsdagsfilm kanske skulle bli Cloud Atlas. Nån månad senare kom jag till jobbet och tänkte skicka ett mail till Anders om att vi borde se Cloud Atlas den kommande torsdagen. Vad finns då i min inbox? Jo, givetvis ett mail från Anders där han föreslår att vi ska se Cloud Atlas. Ja, det är nåt Cloud Atlas-igt över det hela, är det inte?

Jag hade hört en hel del om Cloud Atlas men jag kände egentligen inte till några detaljer i handlingen och det är oftast bra. Jag visste att syskonen Wachowski och Tom Tykwer skulle samarbeta och det kunde ju knappast bli sämre. The Wachowskis har gjort en av mina favoritfilmer nånsin med The Matrix och Tom Tykwer är en filmskapare som gör magiska filmer om ödet, kärleken och slumpen. På senare tid hade väl de båda (eller tre) kanske inte direkt visat var skåpet ska stå: Parfymen, The International, Speed Racer?

Men vad är det vi ser är min första tanke? Det är ju sex filmer samtidigt! Kan det här verkligen funka?! Ja, det gör det. Visst, det tar ett tag innan man får grepp om alla historierna men när klippningen är så bra som den är (ja, Oscarsjuryn!) så smälter allt ihop till en helhet, till en enhet.

De sex historierna rullar runt och hakar i varandra. Vi får se tio sekunder från en del, fem minuter från en, två minuter från en annan och så håller det på. Det är sex olika filmer sammanvävda till en enda rörig men ändå sammanhängande soppa. Helt otroligt egentligen. Jag har inte sett en liknande film. Jag kommer att tänka på Mr. Nobody men det här var bra mycket bättre. En rolig detalj är ju sminkningen och maskerna och att försöka identifiera alla skådisarna i alla deras olika roller. Typ ”men vänta nu, var inte det där Halle Berry?!” eller ”Haha, fan vad rolig Tom Hanks ser ut där!”.

Av de sex historierna så gillade jag alla men om jag ska rangordna dem så faller det ut så här (i omvänd ordning):

6. Regissör: The Wachowskis. Genre: Kostymdrama/Äventyr. Story: På ett fartyg i Stilla Havet år 1849. Helt ok men inte min favorit. Jag hade kanske lite svårt att dras in i den här historien. Kul att Tom Hanks var osympatisk för en gångs skull.

5. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Drama. Story: England 1936. Ung musikbegåvad bög jobbar åt hyllad kompositör. Har en direkt koppling till historien som utspelas på 70-talet vilket lyfter den en aning.

4. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Action. Story: Nya Seoul år 2144. Det här var actionfilmen av de sex och den var helt ok den med. Temat med kloner har vi sett förut och den kändes lite ytlig om än obehaglig. Annorlunda att se västerländska skådisar som asiater.

3. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Thriller. Story: Kalifornien 1973. En konspirationsthriller som lämpligt nog utspelas på 70-talet, konspirationsthrillerns guldålder.

2. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Komedi. Story: Nutid i England. Haha, mitt i allt har vi en galen komedi om en grupp gamlingar som flyr från ett ålderdomshem. Hugo Weaving gör en härlig kvinnoroll som en sadistisk sköterska.

1. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Äventyr. Story: Utspelas i en avlägsen framtid efter en katastrof (år 2321 enligt boken som filmen bygger på). Här träffar vi min favoritkaraktär Old Georgie, en djävulsliknande figur spelad av Hugo Weaving. Tom Hanks plågas av syner av Old Georgie men möter frälsningen i Halle Berry.

Helheten är större än summan av delarna och därför blir betyget högt.

4/5

Crash

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

Pitch Black

Titel: Pitch Black
Regi: David Twohy
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Vi börjar veckan med en gammal sf-skräckis från sekelskiftet med Vin Diesel. När jag såg filmen 2005 hade jag tydligen sett en hel radda mediokra filmer, filmer som varken var bra eller dåliga, filmer som inte gjorde nåt speciellt intryck. Efter Pitch Black var det dock ingen tvekan om vad jag tyckte. En recension av uppföljaren The Chronicles of Riddick kommer imorgon.

Fasiken vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

Mjaha, det är den vanliga visan: en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmmakarna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar respektive inte klarar sig.

1+/5

%d bloggare gillar detta: