Far from Heaven (2002)

23 mars, 2019 Lämna en kommentar

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det Far from Heaven. När jag såg Far from Heaven så tyckte jag att den kändes en systerfilm till The Hours fast aningen sämre. De kom ut ungefär samtidigt och båda har en strålande Julianne Moore, vars rollfigurer i bägge filmerna befinner sig i ungefär samma miljöer som Burt Lancaster simmar omkring i i The Swimmer. Min text skrevs i mars 2003.

Julianne Moore visar att hon är en av världens bästa skådisar. Hon gör en otrolig rollinsats som den perfekta 50-talshemmafrun med en man som har ”drabbats av sjukdomen homosexualitet” som man tyckte på den tiden. Själv umgås hon med sin färgade (min kommentar: *host*svarta heter det nog idag*host*) trädgårdsmästare vilket inte ses med blida ögon bland societetsdamerna i ”Pleasantville”. Efter ett tag känner man nästan att man håller på att spricka av de grälla färgerna, illusionen av den perfekta familjen, etc. Åtminstone känner nog vissa av karaktärerna i filmen så. Jag saknade kanske nån form av upplösning, slutord, efter allt som byggts upp, men det kom liksom aldrig. Betyget blir ändå 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Carol (2015)

14 augusti, 2017 4 kommentarer

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Safe

23 oktober, 2012 10 kommentarer

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: