Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

SFF13: Mud

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: