The Post (2017)

7 december, 2022 2 kommentarer

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ford v Ferrari (2019)

4 december, 2022 2 kommentarer

Ford v Ferrari (eller Le Man ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Christine (2016)

1 november, 2020 2 kommentarer

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Little Women (2019)

24 januari, 2020 13 kommentarer

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady Bird (2017)

4 mars, 2018 14 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Lovers (2017)

22 november, 2017 5 kommentarer

The Lovers handlar om Mary och Michael, ett gift par som glidit ifrån varandra totalt. De lever ihop, typ, men båda har älskare vid sidan om och det vet förmodligen bägge om. Mary och Michael kanske inte hatar varandra men de har noll känslor för varandra när vi möter dem i filmen. Det har gått så långt att om de har sex med varandra så är det som att de båda vänsterprasslar och bedrar sina respektive älskare. Hehe, ett något lustigt upplägg får man säga.

Nu ska deras son komma på besök med sin flickvän och frågan är om nån nyhet ska droppas av Mary och Michael, som t ex att de ska skiljas. Så är i alla fall planen, men när de börjar känna känslor för varandra igen (att bedra sina älskare med sig själva funkar tydligen bra som krydda) så ställs allt på sin spets.

The Lovers var en film som var lustig att se för mig ur skådespelarperspektiv. Jag visste ingenting om filmen, jag visste inte vilka som skulle vara med. När sen filmen rullade igång så kände jag direkt igen en, och endast en, av skådisar i de fyra största rollerna, nämligen Aidan Gillen (borgmästare Carcetti i The Wire, yay!). Gillen har lustigt spjuveraktigt sätt att forma läpparna när han pratar eller ler.

Sen efter kanske en halvtimme så började jag undra om inte hon som spelade den kvinnliga huvudrollen som Mary inte kunde vara Debra Winger. Visst var det Debra Winger? Från An Officer and a Gentleman och som jag hade en crush på. Ja, visst var det hon!

Efter ytterligare ett tag insåg jag att jag kände igen hon spelade Michaels älskarinna Lucy. Är inte det hon som fick ihop det (typ) med John C. Reilly i Magnolia? Vad var det hon hette? Melora nånting? Melora Walters! Ja, visst är det hon.

Den enda jag inte kände igen var han som spelade Michael, men jag tyckte han var riktigt bra. Av nån anledning fick jag intrycket av att han inte var en ”riktig” skådis. Jag vet inte riktigt vad det var men vissa rörelser han gjorde kändes väldigt egna och bara kopierade från hans egen personlighet. Som t ex när han liksom gungade fram och tillbaka när han verkade tveka mellan att säga nåt eller bara säga hejdå och gå iväg. Manér brukar man prata om. Men det är kanske det skådespeleri handlar om: att ta nåt inom, eller utom, sig själv och applicera på en rollfigur.

När sen eftertexterna rullade så ser jag namnet Tracy Letts. Haha, det är ju pjäs- och manusförfattaren som bl a skrivit manus till Killer Joe och August: Osage County, två riktigt bra filmer. Kul att gubben kan skådespela också, och sjunga och spela piano vilket han visar i slutet av The Lovers (i en kanske ostig scen?).

The Lovers är en annorlunda romantisk dramakomedi (tragedi?) som tar vägar man inte riktigt väntar sig. Som bäst var filmen i scenerna mellan Mary och Michael medan scenerna med deras respektive älskare kändes mer tråkiga. Som helhet en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg The Lovers på Stockholm Filmfestival under den stora filmspanardagen och här hittar ni fler recensioner:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Big Short (2015)

12 augusti, 2017 6 kommentarer

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

August: Osage County (2013)

2 januari, 2015 4 kommentarer

JuliaVar det här en Oscars-film? En sådan där film som får premiär sent under hösten för att få bästa chans att vara med i snacket om vilka filmer och skådisar som ska nomineras. Filmens manus har skrivits av Tracy Letts. Kanske var det en av anledningarna till att jag faktiskt såg filmen på bio. Letts ligger nämligen bakom manuset till Killer Joe, en film om en vrickad familj, som jag gillade. I August: Osage County får vi träffa en familj, kanske inte lika vrickad som den i Killer Joe, men de har sina problem som vi alla har. Efter att pappan i familjen gått bort samlas familjen runt mamman (Meryl Streep) i huset där alla barn växte upp. Det blir en vistelse att minnas – och en bra film också. Filmen har en svart men spetsigt rolig humor och en härlig cast (inklusive Julia Roberts!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Killer Joe

29 november, 2012 9 kommentarer

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,