Christine (2016)

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.