Che: Part Two (2008)

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Che: Part One (2008)

Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.

På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).

Dagbok från en motorcykel (2004)

2009 hade Steven Soderberghs film, i två installationer, om Che Guevara premiär på bio i Sverige. Innan jag såg dessa filmer så passade jag på att kolla in Dagbok från en motorcykel, en biopic om den unge Ernesto. Texten skrevs i februari 2009.

Med tanke på Steven Soderberghs nu aktuella tvådelade film om Ernesto ”Che” Geuvara så kändes det helt rätt att se Walter Salles Dagbok från en motorcykel som ju kan ses som en prequel till Soderberghs filmer. Här gör pretty latinon Gael García Bernal rollen som den unge argentinske läkarstuden Ernesto Guevara som ger sig ut på motorcykelluffning genom Sydamerika med sin kompis biokemisten Alberto Granado (Rodrigo De la Serna). Slutmålet för de två är en leprakoloni vid Amazonasfloden där de har tänkt jobba. Resan kommer att förändra Ernesto för livet.

Det här var en film som blev bättre och bättre. Början är en normal trea. Det är helt enkelt två snubbar som är ute och reser. Dock visste man ju i bakhuvudet att det var en viss Che det handlade om. Men ändå bra att det är mer av en personlig film utan nån egentlig politisk agenda. Allt eftersom filmen fortgår så dras jag in i roadmovie-känslan. Filmen fick mig ressugen. Just det där att lämna något och bara ge sig ut. Och sen den bitterljuva känslan när det är slut. Musiken är bra, speciellt musiken, en skön melankolisk gitarr, under eftertexterna med bilderna.

Trots att filmen alltså handlar om Che Guevera så handlar den ändå om den unge argentinaren Ernesto och vad han upplever på sin resa genom Sydamerika och hur det förändrar honom. I filmen framställs han som sympatisk, blyg, timid, tafatt och ärlig. Men med en stark vilja att göra rätt. Lite kul är att kompisen Granado nämner att man borde göra revolution genom att gifta sig med nån med inflytande och därmed påverka. ”Utan vapen?!” tyckte Ernesto frågande. Denna replik hintade väl lite om vad som komma skulle när väl Ernestos timida jag kokade över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om Soderberghs Che-filmer kommer under veckan.

%d bloggare gillar detta: