Jorden håller på att förgiftas till obeboelighet (är det ett ord?) efter en katastrof. George Clooney är ensam på en arktisk forskningsstation. Han är obotligt sjuk och vet att han ska dö och försöker kontakta och stoppa rymdskeppet Aether som är på väg tillbaka till Tellus efter att ha letat efter andra beboeliga planeter. Det är dystert värre. För dystert för filmens bästa.
Kyle Chandler spelar en av astronauterna på Aether och för att fördriva tiden tittar han på (tror jag) apokalypsfilmen On the Beach vilket var en lite kul homage men kaaaanske ett något udda filmval. Ett lustigt grepp är att vi i flashback-sekvenser ser en annan yngre skådis spela Clooneys rollfigur men det är Clooney själv som gör rösten. Hehe, ja, det Clooney som regisserar filmen och han var väl lite förtjust i sig själv antar jag.
Under en period blir The Midnight Sky en sorts Överleva i vildmarken-film vilket jag uppskattade. Slutligen innehåller den en twist som jag såg komma från flera mil. Den var nästan så uppenbar att det i själva verket kanske inte var en twist.
Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.
Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.
Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.
Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.
Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.
På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.
Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).
Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.
Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.
Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.
För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.
Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.
Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.
Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.
Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.
En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.
Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).
Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.
Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.
Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…
Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.
The Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.
QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!
Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.
Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.
Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.
Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.
Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).
Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?
Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.
Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.
Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.
I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.
När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.
Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.
är en relativt misslyckad mix av rymdrullarna Gravity och Interstellar (utan bokhylleflummet) och apokalypsäventyret Greenland.
Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.
Igår postade jag ett inlägg om 
The Hateful Eight
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?