#SFF16: Hell or High Water (2016)

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

The Revenant (2015)

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

The Hateful Eight (2015)

The Hateful EightThe Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.

QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!

Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.

Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.

Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.

Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.

Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).

Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?

Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.

Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.

Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.

I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.

När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.

Ouvertyr

Bilden som visades under ouvertyren.

The Cabin

Inside the cabin!

Plansch

Fin plansch som delades ut efter visningen!

#SFF15: Green Room (2015)

sff_logoGreen RoomGreen Room blev den tredje och sista filmen jag såg under festivalens sista dag. Eftersom jag hade placerat Jeremy Saulniers debut Blue Ruin på plats 6 på listan över 2014 års bästa filmer så hade jag ganska höga förväntningar.

Samtidigt blev jag inte jättesugen när jag läste handlingsbeskrivning hos Stockholm Filmfestival där vi bl a kunde läsa ”…ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning”. Hmm, av nån anledning lät inte detta speciellt spännande.

Jaha, vad handlar filmen då om? Ja… om ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning. 😉 Man kan säga att det mesta som kan gå fel för punkbandet går fel. De kommer till en stad för en spelning men han som ordnat giget har strulat till det. För att kompensera så fixar han en till spelning. Var ska de spela? Jo, i klubbhuset för en grupp nynazister under ledning av ingen mindre än Patrick Stewart, dvs kapten Picard himself!

Själva spelningen går väl bra på det stora hela men när en av bandmedlemmarna går tillbaka till logen (titelns green room) för att hämta en kvarglömd mobil kliver han rätt in i brottsplats. En kvinna ligger på golvet med en kniv i huvudet. Aj då. Nynazisterna låser in bandet i rummet och kallar på sin ledare. Ett våldsamt kammarspel tar sin början.

Regissören Saulniers har en egen stil som jag verkligen gillar. I de två filmer jag har sett så lyckas han få till en intensiv stämning som gör att man ofta sitter på helspänn. Samtidigt förekommer en dråplig, svart humor. Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Att white trash-faktorn är hög gör ju inte heller saken sämre (Filmitch, Saulnier är nåt för dig!).

Ett litet problem var att filmen inte var textad, varken på engelska eller svenska. Det här gjorde att det bitvis var ganska svårt att förstå vad som sades. Speciellt Stewart pratade med en grötig svårförståelig röst. Nu fick jag väl ihop det mesta av handlingen ändå men lite tycker jag att man tappar.

Kanske delvis beroende på att det var lite svårt att hänga med så var filmen aningen seg fram till att den våldsamma actionen drog igång. Men då drog Saulnier å andra sidan på rejält. Det blir både gorigt och rejält svettigt för våra stackars punkare.

En lustig detalj var att jag inte kände igen nån av skådisarna förutom Stewart och Macon Blair (”hjälten” från Blue Ruin). Fast jag tyckte mig känna igen en av tjejerna i filmen, och när eftertexterna rullade fick jag reda på att det var skådisen med det underbara namnet Imogen Poots. Dessutom upptäckte jag att Anton Yelchin spelade bandets basist. Ytterligare en Star Trek-koppling då ju Yelchin spelar Chekov i JJ Abrams reboot av Star Trek.

Jag tycker inte Green Room riktigt når upp till Blue Ruins nivå men det är en bra film. Snygg, spännande, och med en svart humor mitt i alla våldsamheter. Jag ser fram emot Saulniers nästa rulle. Vad kommer den heta? Red Castle kanske?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi var tidigt på plats och kunde välja platser fritt. Inga konstigheter förutom att killen till höger satt och stampade med foten. Spasmer, uttråkad, nervös? En lång blick från min sida fick honom att sluta.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Jag hann med elva filmer om man räknar med Det vita folket som jag såg redan nere i Malmö under filmdagarna. Bäst var The Lobster (i konkurrens med Green Room) och absolut sämst var Gangnam Blues.

#SFF15: Gangnam Blues (2015)

sff_logoGangnam BluesMän som pratar i en lounge. Män som pratar på ett kontor. Män som sjunger karaoke. Män som attackerar högkvarteret för en valkampanj med påkar och andra tillhyggen. Män som river ned gamla skjul där folk fortfarande bor för att bereda plats åt nybyggnation. Män som är korrumperade. Män som går med i gangstergäng. Män som tidigare var kompisar som hamnar på olika sidor i en gangsteruppgörelse. Män som vill hoppa av gangsterlivet men dras in igen. Män som har ihjäl varandra medelst knivar i magen. Män i två stora grupper som slåss mot varandra med knivar och basebollträn i lervällingen på ett stort fält samtidigt som det ösregnar. Män som sitter i soffan på en restaurang med en lättklädd dam på vardera arm. Män som har sex med kvinnor i bisarrt långa och ostiga sexscener. Män som blir nedstämda och får the Gangnam Blues. Män som får en kniv i benet och haltar resten av filmen. Män som har sorgeband och går på andra mäns begravning. Män som skålar i whisky efter ännu en överenskommelse. Män som torterar varandra efter att överenskommelsen spruckit. Män som inte litar på varandra. Män som gräver sin egen grav medan fyra andra män tittar på. Män som slår ihjäl varandra med strykjärn. Män som försöker vinna val med skumma metoder. Män som försöker trissa upp markpriserna för att sen bygga dyra lägenheter där. Män som håller tal om hur strålande framtiden ser ut. Män som hade storslagna planer men som inte får ta del av den strålande framtiden.

Men ta slut nån gång då.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Det är inte så mycket folk i Zitas lobby när jag anländer men jag får ändå en trång känsla. Jag inser återigen att det inte bara är lobbyn som inte riktigt håller måttet utan även att salongen är dålig. Jag har inte speciellt långa ben men jag tycker ändå benutrymmet är bedrövligt. Dessutom är salongen märkligt utformad då den är bredare än den är lång. Under inledningen av filmen inser jag att om jag sitter kvar där sitter så kommer jag få leva med att en person sitter och sparkar på min stolsrygg under hela filmen. Som en förebyggande åtgärd innan det går överstyr flyttar jag fram en rad och kan sitta och bli uttråkad av filmen i fred.

#SFF15: Office (2015)

sff_logoOfficeSista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂

#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med! 🙂

En ny spännande värld

Titel: En ny spännande värld (Brava Gente Brasileira)
Regi: Lúcia Murat
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

För några år sen körde SVT något som man kallade Filmklubben på sena tisdags- eller onsdagskvällar (sena och sena, filmerna började vid 22 eller nåt sånt men om man jobbar dagen efter så…). Jag spelade alltid in dessa filmer, om jag inte sett dem tidigare. Sen såg jag dem vid ett senare tillfälle. SVT:s film/programinköpare på den här tiden hette Per Ögren och han höjde standarden på SVT:s filmutbud flera snäpp. Toppklass helt enkelt. Ofta handlade det om intressanta, lite annorlunda filmer som jag ofta kände mig sugen på att se. Tyvärr gick Per Ögren bort i cancer 2008. Den här brasilianska filmen såg jag på SVT:s Filmklubb 2005 och även om just den här filmen kanske inte var världens bästa så är den ett bra exempel på de filmer som man kunde få se.

Något så ovanligt som en brasiliansk film har jag sett. Ok, en handfull till har man väl sett men inte är det många. Det här var en historisk film som utspelas i 1700-talets Sydamerika där portugiser och spanjorer koloniserar för fulla muggar. De infödda indianer behandlas illa men vissa portugisiska kolonisatörer försöker sluta fred med de lokala stammarna. Hit kommer den något naiva Diogo som ska leda en expedition för att kartlägga de portugisiska kolonierna. Till sin ”hjälp” har han den brutale kaptenen Pedro som inte säger nej till att döda några indianer på vägen.

Något som jag tänkte på under filmen var att detta bitvis var en ganska realistisk och våldsam film. Temat med en västerländsk expedition som ger sig in djungeln och träffar på en kultur som de inte förstår har vi sett förr – i olika former. Diogo, som till en början mest är förundrad över infödingarna, får ganska snart uppleva vad kolonisation egentligen innebär för vissa, som kapten Pedro t ex. Efter denna ”upplevelse” känner sig Diogo bunden och dragen till en indiankvinna som han blir ihop med kan man väl säga. Portugal och hans älskade där hemma bleknar allt mer för Diogo som blir en ny människa i ett nytt land. Han tror att han börjar förstå både sin indiankvinna och hennes kultur. Tror han alltså.

Kontrasten mellan den grymme Pedro och den naiva Diogo var ganska intressant. Till en början är det självklart att man som tittare tycker att Pedro är en brutal barbar och att Diogo är god, öppen och försöker förstå. För båda slutar det ändå ganska illa. Diogo tar sig liksom vatten över huvudet och får så småningom uppleva en ganska grym kulturkrock tack vare sin något naiva inställning. Det fanns alltså en del intressanta teman i filmen men rent filmiskt är det ingen höjdare. Halvbra skådespelare och lite tempofattig handling utan studs var det allt. Ändå var det lite annorlunda med det ganska grymma våld som förekom. Efter de första fem minuterna väntade mig en lite småtråkig och slätstruken film men våldsscenerna gjorde att den stack ut lite grann. Godkänt blir det.

3/5

Kill List


Titel: Kill List
Regi: Ben Wheatley
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det blir bara ett stycke text om den här filmen. Den är nämligen inte värd mer än så. Voddler bjöd på en förhandsvisning av den brittiska skräckrullen Kill List. Början av filmen bjuder på brittisk socialrealism. Jay (Neil Maskell), en familjefar som har krigat i Irak kommer hem till vardagens England, får inte jobb, grälar med sin fru om pengar, hoppar på militärkompisens erbjudande om att bli yrkesmördare. De båda får en lista med folk som de ska ha ihjäl, en Kill List som de kommer att ångra att de nånsin fått. I början av filmen så hördes plötsligt svenska. Jag tänkte att ”vafan hände nu, blev filmen plötsligt dubbad på svenska?!”. Men det var bara Jays fru (som spelas av svenskfödda MyAnna Burling) som ringde hem till sin svenska mamma för att prata av sig.

Ok, det blir ett stycke till. 😉

Som sagt, det var socialrealism i början. Sen övergår filmen till att vara en våldsthriller och här ett tag är filmen på väg i rätt riktning. Musiken eller snarare ljudbilden är bra. Fram till en halvtimme kvar så fanns det hopp men när det dyker upp sektmedlemmar i en skog bärandes på facklor och iklädda endast en ansiktsmask av hö så… nej, snälla. Mot slutet urartar tyvärr det hela till en soppa. Det är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut körd genom en smutsig brittisk tesil och sen utblandad med magic mushrooms. Ungefär så avslutas rullen. Det var intressant att se filmen men poängen med den går mig fullständigt förbi? I slutet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag satt skrattandes och sa ”nehehehej nehehehej nehehej nej nej nej nej”. Vilket fiasko, vad i helvete fick den här filmen för sig vilken väg den skulle ta? Det blev fel väg. Slutintrycket är en tråkig och nästan deprimerande känsla.

Om du vill kolla upp om jag är helt ute och cyklar när det gäller betyget så finns filmen att se hos Voddler. Se den på egen risk.

1/5

PS. Lika som bär: skådisen Michael Smiley som spelar ”militärkompisen” var väldigt lik Gustaf Hammarsten.

%d bloggare gillar detta: