#SFF16: Hell or High Water (2016)

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Iron Man 3 (2013)

Iron Man 3Iron Man 3. Iron Man 3. Hmm, vad handlade den om egentligen? Vem var skurken? Utan att titta efter på nätet kan jag inte riktigt minnas… jo, vänta nu! Haha, det var ju en helt galen Ben Kingsley som The Mandarin. Fast sen var den nån twist där också… Iron Man är inte min favorit bland Marvels figurer. Kanske beror det på att jag tycker Robert Downey Jr pratar liiiiite för mycket. Nu minns jag även att Tony Stark har problem med sömnen efter det som hände i The Avengers. Så Stark får slåss både med sig själv och mot The Mandarin. En hafsig film med ganska tråkig action i slutet med typ 30 autostyrda järnmän som flyger omkring. Ändå hyfsat underhållande så den tvåa i betyg som jag gav filmen känns rätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Winter’s Bone


Titel: Winter’s Bone
Regi: Debra Granik
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Du vill inte hamna i trubbel med de flesta människorna i Winter’s Bone. Filmen utspelas i amerikanska white trash-bushen i Missouri. Den har blivit hyllad i medierna vilket givetvis gjorde att jag blev aningen besviken. Det förekommer dock en hel del briljanta scener, som t ex när Ree (Jennifer Lawrence) söker värvning till armén. Ree är envis och en riktig power girl. Hon har en mamma som är sjuk och för tillfället inte har alla hästar hemma och även två småsyskon att ta hand om. Pappan är en kåkfararare som dock försvunnit efter att ha använt familjens hus som täckning för att bli frisläppt mot borgen. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan, var han än är.

Winter’s Bone påminner om en del andra filmer i white trash-ploitation-genren. Jag kom att tänka på t ex Wendy and Lucy eller Ballast där white trasharna i och för sig är svarta. Och sen ska ju Frozen River, som jag inte sett, vara likartad. Jag gillar musiken, gammal country, bluegrass. Plötsligt dök Laura Palmer upp mitt i allt. Först tappade jag liksom fokus på själva filmen och såg bara Laura, en äldre version, framför mig. Sheryl Lee gjord dock en helt ok cameo. Miljöerna är trevligt fula: stökiga gårdsplaner, hundar i kedjor, trucks, rostiga traktorer, ja ni förstår. Som sagt, en del briljanta scener men däremellan går den, eller kanske jag, lite på tomgång.

3+/5

%d bloggare gillar detta: