Leave No Trace (2018)

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Winter’s Bone


Titel: Winter’s Bone
Regi: Debra Granik
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Du vill inte hamna i trubbel med de flesta människorna i Winter’s Bone. Filmen utspelas i amerikanska white trash-bushen i Missouri. Den har blivit hyllad i medierna vilket givetvis gjorde att jag blev aningen besviken. Det förekommer dock en hel del briljanta scener, som t ex när Ree (Jennifer Lawrence) söker värvning till armén. Ree är envis och en riktig power girl. Hon har en mamma som är sjuk och för tillfället inte har alla hästar hemma och även två småsyskon att ta hand om. Pappan är en kåkfararare som dock försvunnit efter att ha använt familjens hus som täckning för att bli frisläppt mot borgen. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan, var han än är.

Winter’s Bone påminner om en del andra filmer i white trash-ploitation-genren. Jag kom att tänka på t ex Wendy and Lucy eller Ballast där white trasharna i och för sig är svarta. Och sen ska ju Frozen River, som jag inte sett, vara likartad. Jag gillar musiken, gammal country, bluegrass. Plötsligt dök Laura Palmer upp mitt i allt. Först tappade jag liksom fokus på själva filmen och såg bara Laura, en äldre version, framför mig. Sheryl Lee gjord dock en helt ok cameo. Miljöerna är trevligt fula: stökiga gårdsplaner, hundar i kedjor, trucks, rostiga traktorer, ja ni förstår. Som sagt, en del briljanta scener men däremellan går den, eller kanske jag, lite på tomgång.

3+/5

%d bloggare gillar detta: