#SFF15: Office (2015)

Sista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska Office. Som väntat – eftersom det handlade om en korean – var det en ganska oväntad genremix. Office är i grunden en film om deprimerade kontorsarbetare som jobbar för mycket övertid, blir mobbade av chefer och kollegor. Efter för mycket press, stress och utfrysning slår det slint för en av medarbetarna på en arbetsplats och istället för att krama om sin familj när han kommer hem efter jobbet slår han ihjäl dem med en hammare. Därefter åker han tillbaka till jobbet men försvinner sen.

Huvudperson i filmen blir istället den unga kvinnan Mi-rye (Ko Ah-sung från både The Host och Snowpiercer, yay!). Mi-rye är en praktikant med provanställning som snart går ut. Kommer hon få en fast tjänst? Efter ett tag anställs en ny praktikant, en ung snygg tjej med toppbetyg som dessutom pluggat utomlands. Mi-rye som kommer från de norra delarna av Sydkorea (typ vischan) känner sig mer och mer nedtryckt. Hur mycket hon än försöker vara alla till lags så blir det fel.

Plötsligt sker ett ett mord på arbetsplatsen. Muahahaha…

Ja, mitt ”muahahaha” antyder att det som alltså är lite lustigt med Office är att det är en dramafilm med skarp (eller åtminstone tydlig) kritik mot hur det funkar på koreanska arbetsplatser men även i vissa scener samtidigt en ren skräckis. Folk hör konstiga ljud. Folk går i trappor där ljuset plötsligt slocknar och det blir beckmörkt. Folk blir slashermördade.

Just detta att liksom inte bry sig om hur en viss genre ska vara, eller blanda genrer hejvilt, är nåt jag lärt mig uppskatta när det gäller koreansk film. Jag blir ofta upplivad av det jag ser. Koreanska filmer, även, blockbuster-filmer, tar inga fångar, lägger inga fingrar emellan.

Nu kanske det låter som jag hyllar Office och det är dags att dela ut ett toppbetyg. Tyvärr tappade filmen mig nånstans på vägen. Jag kanske var trött men den sista halvtimmen ville jag bara att filmen skulle ta slut. Jag hade myror i benen och ville bara kasta mig ut från biografen, ut i kylan och luften och andas lite. Jag var ofantligt uttråkad. Varför? Ja, filmen var för lång. Den drog ut på sig på längden utan anledning. Det tajta, skarpa, fräscha försvann och det blev bara upprepningar. Jag vet inte hur jag ska förklara men ibland blir det så där. Jag förlorar intresset. Men ändå – nästan en trea.

Om visningen: Oj, vad minns jag från den här visningen som är värt att nämna? Inte mycket, förutom att jag bara ville springa ut från bion sista kvarten. Det var inte så mycket folk så det fanns inte så mycket som kunde hända kanske. Ja, jo, ja, vi hade ju en viss Fiffi som med mobillurar i öronen lyssnade på en viss fotbollsmatch under visningen. Helt galet tyckte jag. Välj EN grej, liksom! Men det beror väl på att vi män har så dålig simultanförmåga. 😉 Och hon satt inte i närheten av mig så det är bara att köpa! 🙂