Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

The Revenant (2015)

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Död snö 2 (2014)

Monsters of FilmHerzogStämningen på Bio Rio var på topp. Jag hade själv klarat av min lördagstennis på förmiddagen och vädret var så härligt att det blev en cykeltur över broarna in till Bio Rio och visningen av Död snö 2 som en del av de senaste dagarnas Monsters of Film-festival. Dessutom mötte jag upp en stor del av filmspanarna utanför Rio… förutom de som hade fegat ur och väntade på Wirströms, filmspanarnas stampub i Gamla stan.

Jag är inget större fan av splatterkomedier eller parodifilmer. Trodde jag. För några år sen körde filmspanarna nämligen ett snötema och jag valde att se den norska zombiefilmen Död snö – och se på fan: jag gillade filmen!

Död snö 2 tar vid direkt efter att ettan slutade. Martin (Vegar Hoel) som är den enda överlevande efter massakern i den första filmen har efter att ha sågat av sig sin zombieinfekterade arm klarat sig och är säker från nazizombierna. Tror han. Det visar sig nämligen att han har en guldpeng kvar som de ålderstigna nazisterna vill åt – och då har vi inte ens nämnt det faktum att Standartenführer Herzog och hans enhet fortfarande inte klarat av det uppdrag som de blivit beordrade av självaste Führern att utföra.

Död snö 2 kryllar av små komiska guldkorn. Skämten är nördiga, metiga, smetiga och over the top. Med metiga menar jag att man skämtar med en hel del med zombie- och skräckgenren som genre. Meta med andra ord. Med over the top menar jag att man inte tar några fångar. Nej, här går man hela vägen och då blir det både roligt och över gränsen utan man går över gränsen eftersom det är så galet. Vad ska man göra om man behöver en slang för att fylla på bensin i en stridsvagn t ex? Ja, ni kanske kan gissa vad som används?

Död snö 2 är en härlig mischmasch där vi inte bara får träffa på zombienazister. Nej, här dyker det även upp nördiga amerikanska zombiejägare, ryska andra världskriget-zombier (gissa vilka de slåss mot?), zombier som är trogna sin mästare som en väluppfostrad hund och en påsydd arm med oanade krafter. Med mera, med mera.

Mot slutet av filmen blir det möjligen lite långdraget. Under filmens första två tredjedelar skrattade jag högt med jämna mellanrum. Under den sista tredjedelen så kommer skratten mer sällan. Jag tror att en lång fajt där de ryska och tyska zombierna drabbar samman kan ha bidragit till att skrattfrekvensen sjönk en del. Här blev det lite standardmässigt och inte speciellt roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra filmspanarna om Död snö 2? Frostiga åsikter eller smälte de som jag? Kolla in nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: