Skalvet (2018)

Norge är ena rackare på katastroffilmer. Denna filmvåg började med Vågen, och Skalvet är en direkt uppföljare till den. Efter Skalvet har vi även fått Tunnelen (har sett den men inte skrivit om den än) och Nordsjön (har inte sett den än) från våra västra grannar.

Skalvet inleds med Skavlan! Haha, ja, tv-programmet Skavlan alltså där Skavlan spelar sig själv och man pratar om det som hände i Vågen. Det hela känns realistiskt, som om det vore Skavlan idag om Corona och hur man skulle kunna hindra att det sker igen.

Hjältepappan Kristian betraktas som en… hjälte men själv mår han inte speciellt bra och relationen till familjen är allt annat än god. Precis som det ska vara i en katastroffilm med andra ord.

Den här gången är det en hotande jordbävning som Kristian och hans forskarkollegor försöker larma om. Givetvis lyssnar ingen. Kanske för att Kristian är en slarver och dessutom mår rejält psykiskt dåligt. Det är svårt att leda eller initiera en räddningsaktion då.

Det är kul, eller bra snarare, att det utspelar sig i Oslo. Eftersom jag har varit där och kände igen byggnaderna så gjorde det att det kändes mer verkligt. Skalvet är som en norsk version av Skyscraper fast med en norsk deprimerad gutt istället för The Rock.

Mot slutet får vi riktigt intensiva actionscener (bl a med några rejält överraskande dödsfall) uppe på översta planet på ett lyxhotell där Kristians fru jobbar. Precis som i Vågen så får vi följa en liten grupp, en familj, och hur de ska rädda sig och hitta varandra. Det är liksom inte femtielva figurer vi följer som i en Roland Emmerich-katastrofare. Obs! Jag gillar Emmerichs katastroffilmer, men här blir det en lite annorlunda känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

%d bloggare gillar detta: