Druk (2020)

Fyra uttråkade, eller snarare apatiska, medelålders manliga lärare är inte nöjda med tillvaron. Den ena är mer apatisk än den andra och Martin (Mads Mikkelsen) kanske det är värst ställt med. De bestämmer sig för att göra ett experiment: ha alltid en halv promille alkohol i blodet och se om det blir roligare.

Det var tydligen en norsk filosof som hävdade att människan är född med för lite alkohol i kroppen. Ja, det förstår ju vem som helst att det här inte kommer att funka. Inledningsvis kanske men inte i längden.

Thomas Vinterberg är en rackare att få till pinsam stämning, lite på samma sätt som vår egen Ruben Östlund. Eller pinsam kanske är fel ord. Intensiv stämning är bättre. Det förekommer en middagsscen i början av Druk som var just… intensiv.

Egentligen handlar det om ett tankesätt och om livet snarare än om alkohol. Men visst, alkohol kan väl hjälpa till med detta tankesätt om än temporärt. Le så blir du gladare och ler. Det funkar faktiskt. Man lurar hjärnan. Eller att säga ja till allt. Har inte Jim Carrey gjort en sån film? Jo, det har han: Yes Man.

Marie Bonnevie är med också, precis som i den mästerliga Vinterberg-filmen Jakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

Jakten (2013)

JaktenJakten såg jag på en härlig söndagsvisning mitt på dagen på stora salongen på Saga. Att använda ordet härlig i en text om Jakten kanske är konstigt för filmen i sig är ju inte speciellt härlig. Men, jo, det var härligt att uppleva filmen. Regissören Thomas Vinterberg gjorde en gång i tiden den första och bästa dogmafilmen, Festen, en film jag såg och älskade på bio. Vad gjorde herr Vinterberg efter det undrar jag lite smått? Kul att han är tillbaka, även om Jakten kanske inte är riktigt lika bra. Men bra är den. Och frustrerande. Och jobbig. Och påträngande. Om ni vill höra hur upprörd man kan bli av filmen så lyssna på ett gammalt Har du inte sett den?-avsnitt där Markus rasar.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

%d bloggare gillar detta: