Dawn of the Planet of the Apes (2014)
22 juli, 2014 16 kommentarer
I söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.
När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.
Jag såg Dawn of the Planet of the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.
Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.
Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.
När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…
En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.
Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.
Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.
Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.
Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?
Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.
Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.
Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:
- När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
- När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.
Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).
Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.
Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: En revolutionerande uppgörelse tillsammans med nytappningen av Planet of the Apes | Plox
Bra skrivet och tack för lukt-ping! 🙂
Koba på stridsvagnen, vilken galet cool scen! Jag ville aldrig att den skulle ta slut! Det var dessutom bara den scenen och scenen när aporna är uppe på Golden Gate-bron och tittade ner som var riktigt bra i 3D, resten var helt klart 2D-material.
Tack och varsågod. Glömmer inte den texten i första taget, med Vicks Blå och allt… 🙂
Koba på stridsvagnen! Yes, det var typ då som jag insåg att jag verkligen gillade filmen.
Visste väl att 3D:n varken gjorde från eller till. Mest från förmodligen eftersom man måste sitta med de där glasögonen på näsan.
Vad kul att du gillade filmen 🙂 Själv hade jag stora problem med storyn (postade min recension i dag också). Håller dock helt och fullt med om att det var spännande att apornas story fick mer utrymme än människornas. Jag gillade också miljöerna, ett övervuxet San Francisco såg trots den postapokalyptiska stämningen rätt mysig ut med all växtlighet. Men att Maurice spelas av en kvinna är väl inte så konstigt, hon pratar väl aldrig? Varför hon nu inte kunde spela en kvinnlig orangutang… 😉 ja, som sagt, jag tycker filmen speglade resten av Hollywoods idéer om våld, makt och revirspinkande så det blev inte så högt betyg från mig.
Fiffi och Jojje: En parentes! Har ni bättre koll på 3D-tekniken än jag kanske? Jag undrar om och hur mycket det kan skilja sig i kvalitet på 3D mellan olika biografer och vad det isf beror på? Tittar ni utan glasögon? Jag upplever det som jättesvårt att uppskatta 3D, och jag undrar om det beror på att jag har synfel = glasögon under 3D-glasögonen… eller om tekniken/användandet helt enkelt inte är välutvecklad nog.
Ja, jag tyckte också det var roligt. Var inte så förtjust i ettan så det var lite av en positiv överraskning. Älskade filmens look.
När det gäller Maurice tyckte jag bara det var lite kul att de valt en kvinna att spela en hanorangutang. Inte så konstigt kanske. Jag läste igenom skådislistan och råkade se att personen som spelade Maurice hette Karin och då tänkte jag (enkelspårig som jag är) att ”jaha, Maurice var alltså en hona?!”. Sen kollade jag på nätet efter hur hanar och honor såg ut och konstaterade då att Maurice trots allt var en hane.
Dina invändningar… hmmm, värda att fundera på en stund… Återkommer.
Om 3D: Jag har alltid linser så jag slipper det där med dubbla glasögon. Jag tror nog det blir aningen sämre med glasögon under 3D-glasögon. Det kan nog skilja en del mellan olika biografer men främst tror jag att det skiljer mellan olika filmer. Filmer som spelats in i 2D och sen konverterats i efterhand till 3D blir ju generellt inte bra, och detta är det vanligaste i dagsläget tror jag. Filmer som använder 3D-kameror vid inspelningen blir bättre, som t ex Avatar (som för mig var en lyckad 3D-film).
Men, med det sagt, så läste jag just nu att Gravity faktiskt spelades in i 2D och efterkonverterades. Det gick inte att använda de ganska klumpiga 3D-kamerorna ihop med all annan teknik som behövdes för filmen. Länk till intervju med Cuarón och Sandy:
http://collider.com/gravity-sandra-bullock-alfonso-cuaron-interview/
Och Gravity utnyttjar ju i mina ögon 3D:n på ett vääääldigt bra sätt. 🙂
@Cecilia:
Jag upplever det som att 3D:n kan skilja väldigt mycket mellan olika salonger och främst på hur illa/icke illa textningen ser ut (om den är suddig, luddig, rör på sig eller är klar och läsbar). Hamnar man på en 3D-visning i någon mindre stad och tvingas ha aktiva 3D-glasögon (tyngre, större och batteridrivna), då kan man lika gärna gå hem. Rör man det minsta på huvudet vill man bara kräkas.
Jag försöker att oftast ha linser när det vankas 3D-film men dom gånger jag haft glasögon tror jag inte det är just dom dubbla glasögonen som är problemet – jag har varit med om många visningar när 3D:n känns helt okej TROTS dubbla glajjor. Jag tror helt enkelt att det största problemet är att många av 3D-filmerna inte är filmade för 3D och alltså bara nåt sorts ”hittipå” för att tjäna mer pengar. Denna film var – vad jag förstått – filmad för 3D och är konverterad till 2D men oftast är det tvärtom. Men jag håller med, jag har också jättesvårt att uppskatta 3D. Det behöves en Gravity eller en Monsters vs Aliens för att jag ska fatta grejen hela vägen 😉
Jag har alltid lite svårt att få till den där rätta matinékänslan när jag sitter i en biosalong, så också med den här uppföljaren. Då är det lättare hemma en lugn helgförmiddag, gärna med fint väder utan för fönstret och nybryggt kaffe i handen. Det är nog just i den stunden jag är som mest mottaglig för den här typen av film. Omtitten av den första Ap-filmen är ett färskt bevis på det.
Men ja, jag hatade i alla fall inte den. Men jag är helt klart med åt Cecilias åsikt kring filmen och vägen den tar (den dassiga Hollywood-stigen). Men som jag var inne på i min text så fanns det helt klart ljusglimtar. Inte minst Koba. Och det är ju lite av hans film det här. Detta efter att en fin och intressant grund byggdes upp redan i den förra filmen.
Människorna i filmen är i mitt tycke minst lika endimensionella som i Godzilla. Och i mångt om mycket överflödiga. Hade nog gillat upplägget med bara en handfull överlevande, som i så fall gavs lite kött på benen. Nu blev de mer onödig utfyllnad.
Sen verkar jag stå ganska ensam om att inte vara sådär jätteförtjust i Keri Russell, varken i hennes karaktär här eller henne som skådespelerska. Hennes bästa roll alla kategorier gör hon i tv-serien The Americans (som jag verkligen kan rekommendera) – men annars tycker jag inte hon särskilt mycket i sin verktygslåda. Och på tal om tv-serier så återkommer du väldigt ofta till Fringe. Jag har ännu inte riktigt vågat ta mig an den, men känner väl nästan att såhär i lågsäsongstider finns både utrymme och tid för nåt nytt. Så kanske hoppas jag på tåget här i dagarna.
Nä, nu ska jag ta och se om originalfilmen här. Haj! 🙂
Aha. Jag har inga problem att få den mysiga matinékänslan när jag går på tidiga söndagsvisningar på bio.
Jag tyckte inte den där stigen var så dassig, men nånstans i bakhuvudet så fanns det nog liknande invändningar hos mig med när jag såg filmen. Jag valde dock att trycka undan dessa.
Det är i mångt och mycket Kobas film, japp. Håller med om att man spinner vidare bra på saker från den första filmen och jag var glad att jag såg om den som uppladdning (även om jag inte gillade den).
Människorna i Godzilla var mer irriterande för mig och där var de ju med mycket mer. Jag tyckte det var ganska lagom nivå här. Tydligen var manus från början betydligt mer inriktat på människorna men regissör Reeves ha mer apfokus. Helt rätt tänkt men kan tänka mig att producenter/filmbolag kanske var lite osäkra.
Återkommer jag ofta till Fringa? Hmm, kanske nämnt den några gånger. Egentligen inget speciellt men det är science fiction (X-Files-liknande), vilket är ett plus redan där. Sen är det ju så att när man ser en serie så blir liksom kompis med den nästan oavsett kvalitet. Klart bäst är John Noble som ”den galne vetenskapsmannen”. Kul också att Spock är med då och då.
När Maurice talade lät orangutangen precis som Henry Kissinger – filmens höjdpunkt.
Aj då, om det är filmens höjdpunkt för din del låter det som slutbetyget inte blir särdeles högt. Får vi se en recension hos dig snart?
Nästa vecka tror jag.
Nu är det nästa vecka. 😉
Jo men jag har lite skrivkramp/semester och veckan är inte slut…….än 😉
Pingback: Dawn of the Planet of the Apes (2014 USA) | FILMITCH
Visst var det trevligt och snyggt med mycket fokus på aporna men jag hade som sagt velat ha mer av själva historien — där kändes Rise… fräschare och mer överraskande.
Jaha, nu är vi ur synk igen. 😉 Jag gillade den här bättre än Rise…