Dirty Pretty Things (2002)

Dirty Pretty Things är väl den filmen som gjorde stabile Chiwetel Ejiofor till något av en stjärna. Eller stjärna kanske är fel ord. Han känns mer som en karaktärsskådis. Men jag tror många fick upp ögonen för honom då. Jag fick det i alla fall. Audrey Tautou är med också! Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2003. Kolla in spoilersektionen i slutet för en rolig anekdot från visningen.

Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där de jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel. När Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också.

Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer de hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också ok, även om det mera känns som att hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar?) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin rollfigur. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val. Även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter och dylikt. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning.

En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa immigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: ”Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!”. Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: ”Bit av den för fan!”. Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: ”Åh fan, hon gjorde det. Hehe, oj, oj då!”. Kul med folk som lever sig in i filmer. 😀
</spoiler>

Une liaison pornographique

Titel: Une liaison pornographique
Regi: Frédéric Fonteyne
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Den här filmen såg jag och skrev om 2005. Jag såg den dagen efter att jag sett en film som den har en del likheter med, nämligen Nattportiern. Men även om man kan dra paralleller mellan filmerna så är En erotisk affär, som den kallas på svenska, helt annorlunda i stämningen och den bättre filmen.

En kvinna och en man möts för att förverkliga en sexuell fantasi och allt eftersom tiden går så börjar de kanske känna andra djupare känslor för varandra. Eller?

Det var nåt med den här filmen som fångade mig. Det är egentligen en s.k. fransk snackfilm, men ändå inte. T ex så är musiken ganska annorlunda och även fotot är lite vassare och mer genomarbetat. Skön triphop inleder filmen och jag trodde ett tag att jag spelat in fel film, så här ska väl inte musik i fransk snackfilm vara? Kanske har jag sett för mycket av franske tråkfarbrorn Eric Rohmer.

Nåväl, vi får se kvinnan och mannen i intervjuform berätta om vad som hände när de träffades och sen se det verkligen ske. Det hela är begränsat till dessa intervjuer och fransk hotell– och kafémiljö och det gör att filmen känns kompakt på ett faktiskt bra sätt. Det blir ändå aldrig för mycket snack. Hehe, ja, de två har ju oftast andra saker för sig, även om man faktiskt aldrig får se nåt, i alla fall inte av den där fantasin som förblir höljd i dunkel filmen igenom.

Det är lustig, i Sverige fick filmen 11-årsgräns medan den i USA har fått R-Rated (som betyder exakt vad, barnförbjuden?). Det är ju bara löjligt att den ska vara barnförbjuden när t ex filmer som King Arthur får PG-13. Ja, ja, sånt där stör mig lite, även om nu barn kanske ändå inte får ut nåt av just En erotisk affär. Strålande skådespel var det i alla fall, och några scener mot slutet var riktigt bra, speciellt när mannen och kvinnan möts en sista gång innan det är slut med fantasiförverkligandet och de ska bestämma sig för hur de ska gå vidare. Hmmm, det var nåt mystiskt med den här filmen. Varför uppgav de i intervjuerna helt olika saker t ex kring hur och hur länge de träffades?

4-/5

Pans labyrint

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

%d bloggare gillar detta: