Dirty Pretty Things (2002)

Dirty Pretty Things är väl den filmen som gjorde stabile Chiwetel Ejiofor till något av en stjärna. Eller stjärna kanske är fel ord. Han känns mer som en karaktärsskådis. Men jag tror många fick upp ögonen för honom då. Jag fick det i alla fall. Audrey Tautou är med också! Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2003. Kolla in spoilersektionen i slutet för en rolig anekdot från visningen.

Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där de jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel. När Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också.

Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer de hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också ok, även om det mera känns som att hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar?) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin rollfigur. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val. Även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter och dylikt. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning.

En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa immigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: ”Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!”. Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: ”Bit av den för fan!”. Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: ”Åh fan, hon gjorde det. Hehe, oj, oj då!”. Kul med folk som lever sig in i filmer. 😀
</spoiler>

2012 (2009)

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Pusher


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

%d bloggare gillar detta: