The Edge of Seventeen (2016)

Finns det inte tillräckligt många bra komedier där ute eller är det så att just jag har en udda smak vad gäller komedier? Eller jag kanske helt enkelt ser för få av de bra komedier som faktiskt finns?

Vad som än är fallet så kvarstår det faktum att jag ganska sällan ger en komedi ett högre betyg än en trea, och än mer sällan händer det att en komedi letar sig in på en av mina årsbästalistor. När jag kollar igenom mina topplistor från 2010-talet så hittar jag hur många komedier? Min känsla är att det de kanske kan räknas på ena handens fingrar.

Om man ska lita på IMDb:s genrebeteckningar (men det ska man ju inte) så är svaret sju, nämligen Carnage, The Wolf of Wall Street, The Way Way Back, Chef, Birdman, The Grand Budapest Hotel och Inside Out. De flesta av dessa filmer skulle jag inte kalla rena komedier utan snarare dramer med komiska inslag. Det skulle väl kanske vara Chef som är det närmaste man kan komma en ren komedi även fast det mest är en må bra-film. Vilka komedier har ni haft med på årsbästalistor under 2010-talet?

Två filmer som jag har haft med på årsbästalistor som jag själv skulle kalla dramer med komiska inslag, men som IMDb inte satt komedibeteckningen på, är The King’s Speech och Lisa Langseths klassiker Hotell. Och här har vi nog kommit fram till pudelns kärna. Jag gillar roliga filmer men det ska vara filmer där det roliga uppstår som en följd av en framväxande handling och hur karaktärerna beter sig. Det är lite som skillnaden mellan en riktigt duktig och engagerande ståuppkomiker jämfört med en som endast drar torra ordvitsar (inget ont om torra ordvitsar!) och billiga skämt.

Varför babblar jag om det här? Jo, för att jag faktiskt har sett en riktigt bra komedi, eller ja, ett drama med mängder av väl underbyggda komiska inslag.

Nadine

The Edge of Seventeen handlar om high school-tjejen Nadine (Hailee Steinfeld). Hon har en enda bästis i Krista (Haley Lu Richardson) men så blir Krista ihop med Nadines äldre bror (Blake Jenner) och Nadine känner sig som femte hjulet. Den ende Nadine kan eller vill anförtro sig till är läraren Mr Bruner (en härligt sävlig Woody Harrelson).

Jag älskade filmen från första stund. Inledningsscenen satte stämningen direkt. Hailee spelar en totalspeedad tjej med en mun som går som en kulspruta. Kontrastera detta mot en lugn och sävlig Woody som inte låter sig imponeras, och det uppstår stor humor, i alla fall för mig. Jag hade väldigt roligt varje gång de två möttes i en skådespelarbatalj. Det är inte så ofta jag skrattar högt när jag ser på film men här satt jag från och till och vred mig i skratt i soffan. Befriande.

Läraren

Även samspelet mellan mor och dotter var hysteriskt. Kyra Sedgwick spelar Nadines självupptagna mamma och hon gör det bra. Kanske den jobbigaste mamman sen Kristin Scott Thomas i Only God Forgives. Precis som i scenerna mellan Nadine och Mr Bruner så finns det komiskt guld att vaska när Nadine och hennes mamma utbyter repliker utan att lyssna på vad motparten egentligen säger.

I grunden handlar filmen om det så vanliga och jobbiga: att hitta sin plats i tillvaron. Att hitta sitt gäng, sin klick. Nadine försöker (dåligt) och är inte framgångsrik. Eftersom hon har lagt alla ägg i en korg, Kristas korg, så faller det samman när Krista blir ihop med brorsan hennes. Nadine hanterar deras relation dåligt, minst sagt, ungefär som ett barn som har fått för lite godis. Hon försöker gå med på en fest med de två men känner sig totalt utanför. Ugh, en jobbig kväll och sekvens som Nadine beskriver som ”the worst night of my life” (innan hon avbryts av mamman som hämtar med bilen och som givetvis inte lyssnar).

Mamman

Nadine droppar alltså repliker i kulsprutetempo, och det är repliker som både är roliga och ibland väldigt sanna. Hon är lite av en Cordy och Anya från Buffy skulle jag säga. Jag gjorde i alla fall den kopplingen när jag såg filmen.

Sen har vi charmtrollet Erwin (Hayden Szeto) som är en stor beundrare av Nadine, en beundrare som dock är totalt osynlig för Nadine och som hon länge behandlar som en hund. Även här uppstår många gånger pinsam komik på hög nivå (t ex i ett pariserhjul).

Beundraren

Jag tycker att The Edge of Seventeen är en jättefin film. Det går möjligen lite väl snabbt i slutet när allt ska ordnas upp och Nadine ska hitta sin grupp men jag köper det förenklade berättandet den här gången. Filmen visar på ett fint sätt, om än alltså väl enkelt, hur man kan få en ingång om nån visar vägen och bjuder in en, och att man då ska våga ta steget. Men det behövs alltså nån som ser en och bjuder in en vid rätt tillfälle när man själv är redo.

Är det inte lite märkligt att filmen inte fått mer uppmärksamhet än den fått? Eller är det jag som inte har hängt med? Det verkar även vara dåligt med möjligheter att se den via nån av alla filmtjänster som finns på nätet. Tråkigt.

The Edge of Seventeen är en både rolig och rörande film som inte backar för nåt. Den vågar skämta om och ta upp det mesta, precis som Nadine.

Andras tankar om The Edge of Seventeen: Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm, Filmnight och Flmr.

Bästisen

Brorsan

Slutligen två YouTube-klipp: Bloopers och en bortklippt scen som för tankarna till Falling Down.