The Nightingale (2018)

19 februari, 2023 4 kommentarer

Inledningsvis tänker jag: oj, The Nightingale blir en jobbig film att ta sig igenom. Den kvinnliga huvudpersonen Clare (Aisling Franciosi) befinner sig i en olösbar situation, totalt utlämnad på en ö och straffkoloni bland kåta soldater och en mördad familj. Det är genommörkt det här. Patriarkatets onda sida. Ja, eller patriarkatet är ont i sig kanske? Manlig ilska och aggressivitet som leder till våld. Är det inbyggt på nåt sätt sen stenåldern? Filmen påminner mig lite om Jungfrukällan. Vedervärdiga våldsdåd begås och det ska utkrävas hämnd. Clare är den som ska hämnas i det här fallet. Hon får hjälp av en guide från ursprungsbefolkningen som hon behandlar rasistiskt, som en lägre stående varelse. Plötsligt är hon i ”förarsätet”. Efter en tid inser de dock att de har mer gemensamt än de har olikheter. Ja, filmen var jobbig att ta sig igenom men slutet var väldigt fint och jag fick mycket att tänka på efter titten. En stark film av Jennifer Kent, regissören till The Babadook.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Their Finest (2016)

3 juni, 2022 8 kommentarer

Their Finest är brittiskt mys av bästa märke, och det trots att den utspelar sig under andra världskriget. Det är en film om film då vi får följa arbetet med en propagandafilm om två systrar som räddade soldater från Dunkerque. Filmen kom ut på bio i Sverige några månader innan Christopher Nolans Dunkirk och de båda filmerna funkar bra som en double feature. Brittiska skådisar som Gemma Arterton, Bill Nighy, Eddie Marsan(sås) och Richard E Grant bidrar till myset. Det fanns en del metaaspekter kring BOATS-genren och hur man oftast inte följer sanning blint. Nej, för bättre effekt behöver man skarva lite ibland. Their Finest måste vara tidernas mysigaste krigsfilm. Jag konstaterar också att det här är så patriotisk som brittisk film nånsin kan sträcka sig att bli. Ja, kanske Darkest Hour då. Varför inte komplettera Their Finest och Dunkirk med den så får vi en triple feature.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

28 augusti, 2017 4 kommentarer

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

10 december, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Catching Fire

12 januari, 2014 12 kommentarer

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snow White and the Huntsman

20 februari, 2013 22 kommentarer

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

21 december, 2011 6 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.

Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)

Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.

I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.

Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.

Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.

Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.

2+/5

Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5

Filed under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: